Just nu, när jag börjar denna post är det 2 timmar och 45 minuter kvar. 2 timmar och 45 minuter till slutet på min barndom tar sin 2,5 timme långa början. Sen är det över, på 2,5 timme tar det bara slut. Jag kan verkligen inte fatta att det är dags att bli vuxen sen.

Jag pratar om premiären av Harry Potter och Dödrelikerna del 2. Det definitiva slutet av min barndom, av en hel generations barndom. En generation som blir kastade ut i vuxenlivet inatt. En generation som klamrat sig fast i böckerna och filmerna för att behålla barndomen, men som nu lämnas hjälplösa med världen för sina fötter. Tyvärr inte en värld fylld av magi och drakar men en värld som innehåller samma ondska och som bara är i det växande och inte det avslutande stadiet.

Jag har växt upp med Harry Potter. Jag har varit nästan jämngammal med honom rakt igenom. Mamma lästa första böckerna högt för oss tidigt. Hela min familj har sedan slaviskt läst böckerna vid release. Jag plöjde igenom sjunde boken på engelska i ren desperation på att få veta vad som händer. Jag har sett alla 7 snart 8 filmerna på premiären. Jag kan replikerna i filmerna utantill och jag kan rabbla sidnummer i böckerna. Nu är det över.

Jag hoppas på en magisk natt, men när morgonen gryr kommer jag böla som en liten, liten unge som missade tomten på julafton, ändå, är jag bland de första i världen som kommer att se slutet.

Som många garanterat vet, så har jag alltid sagt att jag vill bli statsminister. Jag vill förändra Sverige och jag vill förändra världen. Jag minns mycket tydligt första gången jag kom på vad jag ville bli. Det var när jag var 7 år och vi i “lekis” eller om det var första klass skulle måla vad vi ville bli när vi var stora. Alla andra kom med bönder och brandmän… jag ritade en gubbe som liknade Göran Persson med brun kostym och plommonstop. Han hade vit skjorta och hör och häpna, en röd slips. Sen skrev jag, förmodligen med hjälp, lite vingligt ordet “statsminister”.

Just detta hoppas jag att jag för alltid ska komma ihåg. Fast idag har tanken på att bli statsminister förändrats lite. Visst jag har det som ett mål, men jag skulle nöja mig fint med att bli infrastrukturminister, liksom hur grymt vore inte det? Kollektivtrafik frågor var bland det första som jag själv aktivt började göra något åt. Jag började ställa krav på att kunna åka med ordinarie kollektivtrafik och ingen färdtjänst. Jag sökte själv kontakt med Östgötatrafiken, och media, för att driva igenom mina åsikter och mitt behov.

Jag är vågar påstå att det är delvis tackvare mig vi, nu äntligen, har tillgänglig kollektivtrafik i Östergötland! Nu har jag dock större mål, jag vill inte bara göra kollektivtrafiken tillgänglig, jag vill se till att det är förstahandsvalet när människor ska transportera sig. Jag vill se en utbyggd och billig kollektivtrafik, med målet att den ska vara avgiftsfri. Jag tror på den tanke organisationen planka.nu har. Jag vill se miljövänliga godstransporter som ett självklart val när företag ska skicka varor.

Så, mitt mål idag är snarare att bli infrastrukturminister, och ja, jag är ingen normal 18-åring.

Jag hade ju tänkt att inlägget i fredags skulle bli vändningen på mitt bloggande, hade planer på mer att skriva. Med tanke på mitt sommarlov så gör jag inte mycket annat än tänker på politik. Tyvärr råkade dock mitt webbhotell ut för en liten smärre olycka. Webbhotellet har servern i Köpenhamn, och om ni läst nyheterna är ni medvetna om att helgen har varit minst sagt fuktig där. Så igår fick jag informationen att serverhallen var översvämmad och dessvärre låg både blogg och min mejl nere tillsvidare. Måste dock tycka att de är rätt grymma som har fått igång allt nästan helt och hållet efter ca 2 dygn.

Nu är jag alltså tillbaka, efter det korta miserabla uppehållet. Jag fick trevlig information idag, eller nej, mamma fick den. Min nya Permobil (läs tidigare inlägg och det står massor om den) skulle jag äntligen få nu på onsdag fick vi veta för någon vecka sen. Idag handlade dock samtalet om en liten tråkig detalj… självklart kan jag inte få den på onsdag heller.

Jag skulle alltså hämta den första gången i mitten av april, ja ni läste rätt. Jag har alltså hunnit bli komplett vegeterian, åkt på kongress, haft halva sista sommarlovet, avslutat en miljon kurser i skolan etc. sedan jag skulle fått den första gången. För att inte tala om när vi för första gången såg till att vi ville ha en ny i mitten på augusti, förra året. Snart ett helt år, ett år för en ny stol. Någon mer än jag som tycker det är sjukt? Tror inte det.

Jag är inte glad nu heller och inte fan ska det få gå till såhär. Så Almedalen folk, gör nått åt saken!!

Ska nog försöka blogga något politiskt varje dag nu under Almedalsveckan.

Nu har två veckor gått. Två veckor av mitt allra sista riktiga sommarlov. Jag kan inte riktigt fatta att det är sista gången jag har sommarlov. Sista gången jag egentligen inte har några krav, och inga direkta behov. Jag behöver liksom inte bry mig nämnvärt för att överleva. Konstig känsla när jag tänker på det. På meningslösheten med att ägna 9 veckor åt absolut ingenting.

Jag klarade mig utan sommarjobb i år, eller hade oturen att inte få något. Det känns lite olika, ibland fantastiskt skönt, ibland segt. Dagarna har hittills bestått av:

1. Gå upp vid typ 10-11.
2. Äta frukost
3. Lyssna på Sommar i P1 och dricka kaffe
4. Äta lunch, middag, fika, något
5. Fundera på vad jag ska göra imorgon

Sedan börjar det om. Ja, det ser ju roande ut eller vad tycks? Jag börjar faktiskt tröttna på det, visst Sommar i P1 är ett grymt bra program och kaffe är ju faktiskt ganska gott det också. Men jag vill göra något, åka någonstans. Låter sjukt att säga, för det sista jag gjorde innan sommarlovet var i princip ett varv Sverige runt, jag var i Sandviken, Stockholm, Göteborg och så vidare på mindre än 2 veckor. Fast det är nog vad jag gillar allra mest, att sitta på ett tåg och vara på väg någonstans, vart som. Åka tåg måste vara det bästa som finns. Dessvärre är tåg dyrt, och med brist på sommarjobb leder ju det till brist på pengar, logiskt nog.

Nu låter det som om jag inte ska göra något alls i sommar, och det är bara delvis sant. Jag ska åka på Pride med Alex, förhoppningsvis stanna där två dagar och supa skallen av oss, eller kanske inte, men ja. Dessvärre suger vandrarhem i Stockholm, så vi har vissa problem att hitta sovplats (här anmäler sig alla frivilliga att låna ut soffa). Har hittat ett enda vandrarhem som är tillgängligt på riktigt, dessvärre skyltar de bara med att de har ett dubbelrum som är tillgängligt. Det kostar 850 kronor typ, på vandrarhemmet finns dessutom sovsalar á 7 bäddar, passar mig utmärk och där hamnar priser på ca 225 kronor per person. Ni ser ju skillnaden. Nu har de inte behagat svara på mitt mejl ang. möjligheten att ta sig in i sovsalen när man sitter i rullstol.

Så ja, än så länge ser parkbänk ut som bästa alternativet, jag tror dock att jag behöver ladda min stol under natten (dåligt med uttag vid parkbänkar…) och Alex hävdar bestämt att hon inte vill sova på en bänk om vi ska gå ut på kvällen. Vi må inte ha höga krav, men vi har visst några, och jag har det största; jag vill kunna komma in om jag ska betala för det.

Förresten, fick ett sug häromdagen att videoblogga, sysselsatte mig i två timmar med att få kameran att fungera och sen med att få mikrofonen att fungera. Slutade med att jag hade lyckats få bort drivrutiner för ljudkortet och således inte hade något ljud alls. Mikrofonen fungerar fortfarande inte på denna dator. Videobloggslusten dog ungefär lika plötsligt som den uppkom.

Jag måste uppmana alla att delta i marschen för tillgänglighet som sker runt om i Sverige imorgon!
Vi kan inte vänta, en diskrimineringslag behövs nu!

Jag kan läcka att Ung Vänster igår på vår kongress valde att inte uttala sig om det, trots att marschen sker under just vår kongress. Besvikelsen från mig är så klart stor.

Så ni som inte är så kongress, visa ert stöd! Se hur på www.marschen.se

Nu ska jag fortsätta planera revolution!

Då var det dags igen. Att blogga alltså. Har typ glömt bort hur man gör, som ni vet var det för längesen. Man brukar typ skriva något meningslöst om sitt liv som folk tycker är intressant att läsa, eller hur?

Exakt just nu sitter jag i skolan, enligt schemat har vi Engelska, men kursen är redan avslutad. Eller ja, den blev avslutad nyss för min del. Fick prata med min lärare, höra att jag var klar med mina uppgifter, fick veta mitt betyg och så bad hon om ursäkt att hon tvingat mig (hela min klass) till skolan för det lilla. Mig gör det faktiskt inte så mycket, kunde gjort något vettigt. Fast vänta nu, det gör jag ju, jag bloggar! Fast hade nog gjort mer vettiga saker om jag haft hörlurar med mig.

I eftermiddag ska jag på en intervju eller något av landstingspolitiker. Känner inte alls för det så funderar på om jag “glömt” det eller ska vara så snäll att jag ringer och ställer in det. Det första känns med lockande eftersom jag hatar att prata i telefon med främlingar.

Där kom jag på ett problem, det är nog bland mina största problem just nu. Jag verkligen hatar att ringa till en specifik person som jag inte känner. Jag kan prata med vem som helst ansikte mot ansikte, utan alls stora problem, men verkligen avskyr att ringa. Jag har inte problem att svara om någon ringer, men näst samtalet ligger på mig så klarar jag det inte.

Känner nu att jag har nog saknat att skriva meningslösa saker här. Det är rätt skönt med tangenter som liksom flyter under fingrarna, för att inte tala om ljudet, det är så fantastiskt. Bäst är när man vet att det händer massor med spännande saker i den text man skriver, tyvärr inte just nu. Ska börja skriva mer, antagligen här då eftersom jag inte vet vad jag ska skriva annars.

Känner att jag är väldigt upptagen. Har inte en enda ledig helg på över en månad. Veckorna är mer eller mindre välfyllda. Dock har jag tur att skolan börjar minska nu med några kurser som tar slut etc.

Imorgon ska jag till Stockholm för att delta i en Arbetsmarknadsutbildning/kurs som DHR anordnar, ska bli intressant, känner mig lite hedrad som blev tillfrågad att åka. Egentligen borde jag kanske typ varit hemma och pluggat eller något, men Stockholm är ju aldrig fel!

Annars har jag äran att få åka på Ung Vänsters kongress i början på Juni, det är mer än jag trodde man behöver göra där. Men fy f*n vad intressant det är! Har en hög med motioner, principprogram etc. ligger bredvid mig på skrivbordet.

Kort och gott kan jag konstatera att jag lever livet, och ser fram emot sommarlovet som ska tillbringas på en sval plats med några bra böcker!

Och just det, Sverige är underbart just nu. Ja, alltså, Moderaterna finns, Sverigedemokraterna har makt etc, men DET ÄR VARMT!!!!!!!!

och eftersom jag inte bloggar så ofta tänker jag vara cool och avsluta detta annorlunda. Så…

Puss hej ;)

Jag har nyss fyllt 18 år. Nu behöver jag kämpa för rätten till att leva mitt liv.

Jag trodde jag bodde i Sverige, och jag trodde att det kan ju inte bli värre. Tror jag ärligt har fått en helt annan syn på det senaste dagarna. I tisdags förra veckan skulle jag äntligen få min nya Permobil. Perfekt, eller? Självklart så finns det en hake just vid “få”. Jag kom dit, där stod “min” stol. Bra tänkte jag. Jag satte mig i stolen, satt en bra stund och började diskutera inställningar och så vidare. Sen provar jag och ska lägga mig ner. Ja, just det, det var argumentet för att jag ens skulle få en Permobil. Att jag skulle kunna lägga mig ner. Jag trycker knappen och stolen tar stopp. Jag kom ner i en vinkel på kanske 145 grader, måste ha 180. Ärligt talat. Puckon.

Nu står jag här, kvar med min gamla stol och lutar åter igen vid att inte få någon ny. Varför? Det är för dyrt såklart. De måste ju köpa in en helt ny stol som är utom sortimentet. Katastrof. Då blir borgarpacket på landstinget ledsna, eller borgarpacket som leder Hjälpmedelscentrum AB, de som tjänar pengar på att inte ge mig vad jag behöver.

Att ett vinstdrivande företag ansvarar för vilka som ska få vilka hjälpmedel är sjukt bara där. Att ett vinstdrivande företag dessutom är helt utan konkurrens på marknaden tycker jag är ännu sjukare. Jag kan inte mycket om varken nationalekonomi eller företagsekonomi, men det låter ju helt fel?!

Just nu läser jag på allt jag någonsin kunnat om hur Landstinget fungerar, hur hjälpmedelscentrum fungerar, uppdrag och verksamhet. Allt för att kunna bokstavligt talat ge fingret åt hur det ser ut och se till att det blir någon jävla ordning på skiten.

Människor blir utförsäkrade, människor blir av med assistans de behöver, människor bliv av med möjligheten att ens kunna existera. Kom igen, någon gång måste väl majoriteten reagera och se att det går fruktansvärt fel i Sverige.

Hjälpmedelscentrum i Östergötland ska bara veta vem de bråkar med. Jag ger mig inte i första taget.

Jag är 18 år. Jag ska kräva rätten att få leva mitt liv.

(ja, jag är rätt irriterad)

Har just kollat klart på filmen die Welle. En väldigt intressant film må jag säga. Den handlar om en lärare som har en temavecka i autokrati, han gör ett experiment på sina elever, som faktiskt är väl medvetna om det. Hur lätt det kan bli en autokrati i dagens moderna samhälle. Den utspelar sig till och med i Tyskland. Finns ett antal intressanta aspekter i det hela.

I början av filmen frågar han eleverna vad som gör att det blir en autokrati. Förslag efter förslag kommer och de fastnar på missnöje. Missnöjet bidrar till att man vill ha en lösning, och man vill skylla på någon annan. Likt Sverigedemokraterna som vill skylla alla våra problem på invandrare. Vad är då bidragande faktorer som gör människor i ett samhälle missnöjda? Jo, arbetslöshet och allmänt sociala orättvisor. Just detta kommer de fram till i filmen också. Just detta existerar i dagens Sverige. Arbetslösheten, påstås visserligen minska, men de sociala orättvisorna ökar mer än någonsin. Som topp på det hela sa de i filmen Nationalism, att känna sig som ett enat land. Att känna sig som en del i gruppen.

Människor är flockdjur, vi påverkas av gruppen och gör som den gör. Om vi är ett land som har sociala orättvisor, men vi bedömer oss som ett enat land, vem skyller vi då på? Jo, de som inte kommer från vårat land såklart. Vilka ska då offras för att få bort orättvisorna? Självklart de som vi anser skapar dem, invandrarna.

Jag tror alla  kan enas om att det är inte en smart lösning, vi ha tidigare sett resultatet med att skylla våra problem på andra. Hur man skyllde på Judarna under andra världskriget. Hur vi idag sitter med ett i allra högsta grad främlingsfientligt parti i riksdagen. Att människor ser sig som en bättre grupp än någon annan. Vi måste öppna ögonen se vad som händer, och se det riktiga problemet.

Det är inte att vi blir fler genom invandring som är problemet, det är för att vi som redan bor här inte tar hand om varandra och kan välkomna fler som en del av vår familj, vår grupp. Vi har redan sett vad som händer, men ändå så händer precis samma sak igen, rakt framför ögonen på oss.

Något jag kom att tänka på är att motståndarna kan inte börja skrika och vi skylla på en grupp. Vi kan inte skylla på Sverigedemokraterna, vi måste komma med en lösning varför det finns en missnöje. Vi måste åtgärda missnöjet, eller vända det till vår nytta. När samhället delas upp i tydliga grupper ökar gemenskapen i vardera grupp, och hatet mot den andra gruppen. Att korsa gruppgränsen bli omöjligt och någon av grupperna vinner på det. Det är den grupp som presenterar lösningen, sen om det består i att utrota judar, eller stoppa invandringen spelar ingen roll.

En lösning som inkluderar alla är vad som behövs, och den behöver vara tydlig. Det är försent att markera, och sätta sig över främlingsfientlighet. Den växer, och det är alldeles för fort. Vi måste spela med den, och utklassa den.

OBS; Detta är en vision, kan garanterat finnas en del brister och inte möjligt att appliceras direkt på verkligheten.

I söndags gick debatten varm mellan mig och Johnie på twitter om RullstolsTaxi*/Färdtjänst/(Andra namn på särlösningar inom kollektivtrafiken).  Läs här** för bakgrund. Detta är grymt intressant eftersom en stor del av mitt politiskaintresse väcktes just kring detta.

För att ta lite av bakgrunden; I söndags skrev jag en replik till Johnie på twitter som löd:
”Jag kan ge dig ett vallöfte om jag vinner valet. Jag lovar att avskaffa RullstolsTaxi.”

Min åsikt, eller mitt motstånd till RullstolsTaxi, och även färdtjänst, är att det är en icke acceptabel särlösning för en icke tillgänglig kollektivtrafik. Jag grundar detta påstående i stor del på min egen erfarenhet kring kollektivtrafiken i Östergötland. Jag åker buss och tåg varje dag, inom den vanliga kollektivtrafiken. Jag är dessutom färdtjänstberättigad. Det är allt annat än smärtfritt vill jag lova. Min åsikt är följande gällande det hela;

Personer med enbart fysiska funktionshinder har absolut ingen anledning att vara färdtjänstberättigade för sitt vardagliga resande. Där ska den vanliga kollektivtrafiken kunna ta emot dig som resenär, vart än du bor.

Personer med intellektuella funktionshinder kan i viss mån vara berättigade färdtjänst (eller dylikt) där personen inte klarar av att vistas bland mycket folk etc.

Nu vet jag, efter diskussion med familj och några vänner, att påståenden kommer. Bland annat;
”Men om du inte fysiskt orkar en längre resa?”
Personer kan ha svårt att tillexempel sitta för länge, det stämmer. Men i ditt vardagliga resande tar det inte mycket längre tid att åka vanlig buss jämfört med att åka färdtjänst (eller dylikt) om det så mot förmodan skulle göra så får väl personen precis som vanligt folk antingen skaffa bil eller flytta.

”Tillexempel reumatism där du vissa dagar kan gå, andra inte?”
De dagar en person inte ingår i sin normala form räknar jag som ”tillfällig sjukdom” (i brist på ord sjukdom). Vid tillfälliga sjukdomar eller liknande är min tanke att det bör finnas ”sjukresor” som då inte enbart går till och från sjukhus, utan syftar på tillfälliga situationer där extra stöd behövs. Om fallet är så illa att du inte klarar av att köra rullstolen själv och inte är assistansberättigad.

Jag ser alltså en lösning på det hela. Det är att i princip rakt av avskaffa färdtjänst/RullstolsTaxi. Personer med enbart fysiska funktionshinder ska hänvisas till en tillgänglig kollektivtrafik. Personer med svåra intellektuella funktionshinder bör få en lösning liknande färdtjänst.

Det bör satsas på möjligheten till ”Sjukresor” för tillfälliga sjukdomsfall, om de beror på funktionshinderrelaterad sjukdom eller inte spelar ingen roll. De ska inte gå mellan enbart sjukhus och hem, utan kunna erbjudas för den som på grund av sjukdomsfallet inte för stunden kan åka med vanliga kollektivtrafiken. Bör således vara lätt att beviljas.

Välkommen att kritisera hur mycket du vill! Min vision kanske suger totalt enligt någon.

* RullstolsTaxi är då en lösning för färdtjänst som finns i Stockholm, där man helt valt att satsa på denna metod istället för vanlig färdtjänst. Den bygger på att du som färdtjänstberättigad själv ringer till det taxibolag du vill åka med precis som en vanlig kund. Så långt allt okej. De har precis som vanliga taxibolag rätten att säga nej till din önskade resa, vilket kan i vissa fall sluta i ett jobbigt läge. Du betalar dock en vanlig kollektivtrafiktaxa för din resa.
Det är en kortfattad resumé över vad RullstolsTaxi är, jag har inte läst in mig i detalj vad detta betyder och så där låter konceptet helt okej, även om jag av politiskt ideologiska skäl inte håller med till hundra procent.

** På grund av en icke korrekt fungerande länk så kommer den här nere också: http://www.johniehjelm.me/debatt-rullstolstaxi/