Just nu, när jag börjar denna post är det 2 timmar och 45 minuter kvar. 2 timmar och 45 minuter till slutet på min barndom tar sin 2,5 timme långa början. Sen är det över, på 2,5 timme tar det bara slut. Jag kan verkligen inte fatta att det är dags att bli vuxen sen.

Jag pratar om premiären av Harry Potter och Dödrelikerna del 2. Det definitiva slutet av min barndom, av en hel generations barndom. En generation som blir kastade ut i vuxenlivet inatt. En generation som klamrat sig fast i böckerna och filmerna för att behålla barndomen, men som nu lämnas hjälplösa med världen för sina fötter. Tyvärr inte en värld fylld av magi och drakar men en värld som innehåller samma ondska och som bara är i det växande och inte det avslutande stadiet.

Jag har växt upp med Harry Potter. Jag har varit nästan jämngammal med honom rakt igenom. Mamma lästa första böckerna högt för oss tidigt. Hela min familj har sedan slaviskt läst böckerna vid release. Jag plöjde igenom sjunde boken på engelska i ren desperation på att få veta vad som händer. Jag har sett alla 7 snart 8 filmerna på premiären. Jag kan replikerna i filmerna utantill och jag kan rabbla sidnummer i böckerna. Nu är det över.

Jag hoppas på en magisk natt, men när morgonen gryr kommer jag böla som en liten, liten unge som missade tomten på julafton, ändå, är jag bland de första i världen som kommer att se slutet.