Hen ersätter varken ordet han eller hon, utan skapar enbart en bredd i språket där vi inte längre måste sätta ett pronomen utifrån kön. Kön är inte allt här i världen. Jag anser att det sällan spelar roll vilket kön personen i fråga har, alltså är det helt irrelevant att kalla någon han eller hon och då passar hen perfekt.

Folk verkar ha enorma problem med förskolor som använder hen i barnvisor eller när de pratar om någon. Jag tror det är en avundsjuka från korkade vuxna som inte kan se att kommande generationer kan växa upp till en mer jämställd värld, där man inte dömer varandra utifrån vad man har mellan benen. Den levande generationen kommer inte kunna förändra sig, men kommande generationer kommer förhoppningsvis vara något bättre.

Jag insåg att jag kommer vara en del av den där statistiken på ungdomsarbetslösheten, en del av de där 17% av Norrköpingsbor 18-25 som inte har något att göra. Jag insåg att jag kommer vara en del av den där statistiken på personer med funktionsnedsättningar som saknar sysselsättning. Jag insåg att trots att jag knappt har tid till skolan nu så kommer jag räknas som en ungdomsarbetslös person med funktionsnedsättning där alla statistiken säger att jag sitter hemma.

Nej, jag kommer inte ha någon inkomst efter den 15 juni som läget ser ut idag. Jag kommer dock ha sysselsättning. Jag ska tillbringa sommaren först i ett tält på Peace & love med Unga Rörelsehindrade för att sedan åka direkt därifrån till Almedalen och sedan senare i sommar förhoppningsvis vara med på Stockholm Pride. Men nej, statistiken säger att jag kommer sakna sysselsättning.

Som det ser ut idag har jag tre lediga helger kvar innan jag tar studenten, min kalender är snart fullbokad ända till sommaren. Jag älskar att ständigt ha saker på gång, och det är kul. Det funkar ganska bra dessutom, kunde kanske prioritera skolan högre. Men samtidigt. Det program jag går på gymnasiet lämnar mig med en framtidsutsikt. Att plugga vidare eller byta karriär. Konkurrensen är enorm för de jobb som relaterar till mitt gymnasieprogram. Därför prioriterar jag inte skolan högre, för jag vet att jag med större sannolikhet har ett jobb, en framtid, med det jag gör på min “fritid”.

Jag har verkligen ingen aning vad jag gör efter den 15 juni. Det känns fruktansvärt och fantastiskt skönt, samtidigt.

Jag har tänkt väldigt mycket på just den dagen. Den som så småningom kommer, vare sig jag vill eller inte. Studentdagen. Jag vill så gärna att den dagen ska vara likadan för mig, som för mina klasskamrater. Samtidigt vet jag att den med största sannolikhet inte kommer vara det. Min magkänsla säger att det kommer vara en sådan där dag då jag kommer påminnas om att jag inte alls är som mina  klasskamrater.

På min skola har de som tagit studenten sprungit ut från en teater/festlokal som ligger nästan precis bredvid skolan. Det är mer plats utanför där så allas familj och vänner får plats. Jag kommer inte in där som det ser ut idag. Det är 5-6 trappsteg in. Tänk att inte få springa ut samma väg som dina klasskamrater på en av de största dagarna i ditt liv. Det ska lösas har jag fått höra. Jag tror det inte förs jag ser det. Tyvärr.

En av mina klasskamrater har fixat studentflak. Jag peppar redan för att åka, skrika och gråta med mina klasskamrater. Det är slut sen. Jag vet inte om jag över huvudtaget har möjligheten att komma upp på flaket. Mina klasskamrater har lovat att se till att jag kommer upp, de lovar att lyfta. Jag tror det inte förs jag ser det. Tyvärr.

Jag önskar att jag enbart kunde se fram emot student, så som jag låtsas göra i skolan när vi pratar om det. Så jag låtsas inför de flesta. Egentligen så är jag livrädd för att allt ska bli fel. Att jag står där och inte kan springa ut tillsammans med mina klasskamrater eller att det är helt omöjligt att få med mig på flaket. Jag känner mig själv tillräckligt väl idag för att veta att det skulle knäcka mig totalt.
Min längtan till studenten blandas inte med vemod över vad jag ska göra sen, utan består enbart av skräcken att bli utelämnad, kvarglömd och annorlunda.

Jag har valt att inte titta på det. Jag har till och med aktivt bojkottat det. Varför har jag gjort det?

“Det är ju jättebra att personer med funktionsnedsättningar syns i tv!”
“De utmanar sig själva!”

Ja, det är verkligen jättebra att även personer med funktionsnedsättningar syns i tv. Och ja, det är bra att utmana sig själv. De flesta tv-program med “vanliga” deltagare handlar om att de utmanar sig själva. Det är just det som är fel! Varför skulle personer med funktionsnedsättningar behöva ett eget program? Varför kan inte personer med funktionsnedsättningar inkluderas i t.ex. Robinsson? Mot alla odds blir bara ytterligare ett steg i att “UFO”-göra personer med funktionsnedsättningar, vi får egna program på teven, alltså får vi vara en egen liten del av samhället.

Så ska det inte vara. Vi ska inkluderas i samhället precis som alla andra. Vi ska inte ha egna program på teve, vi ska vara med i de program som finns! Därför har jag bland annat sökt till Big Brother. För att visa på att personer med funktionsnedsättningar kan var blåsta idioter som är fulla och knullar runt i teve, liksom att vi kan vara överlevare på en öde ö utan mat!

Ni som själva har funktionsnedsättningar, sluta försvara särlösningar! Särlösningar är och förblir särlösningar och det är enbart dåligt för oss!

Ni som inte har en funktionsnedsättning. Fatta att vi är vanliga människor som kan göra saker precis som alla andra.

BOJKOTTA MOT ALLA ODDS

Om det är en ren slump eller inte vet jag inte. Men brevet jag fick idag var daterat den 2 januari, alltså fyra dagar efter mitt tidigare blogginlägg i ämnet. Dessutom fick en vän med samma diagnos som mig, som också fyllde 18 förra året, ett likadant brev idag. Jag kan bara konstatera att det ger vissa vibbar om att Rekryteringsmyndigheten läser bloggar.

Så om ni gör det, ni får gärna anpassa frågorna lite bättre. Jag skulle gärna göra tjänstgöring, och klara det rent psykiskt. Sen att jag ibland knappt kan klia mig på näsan, rent fysiskt, är en annan sak. Tack för att personer med funktionsnedsättningar helt plötsligt faktiskt räknas in i gruppen “alla”!!!

Mitt nästa steg i det hela är nog att söka GMU (grundläggande militär utbildning, eller nått sånt). Det innefattar visserligen ett fystest om man kommer så långt, men liksom hallå, jag har en motor?! Vad tror ni?

Se tidigare inlägg på ämnet här: http://smatyp2.se/blogg/2011/12/28/vem-ar-kapabel-att-forsvara-landet/

Värnplikt och civilplikt samt annan motsvarande militär utbildning inom Försvarsmakten
15 § Diskriminering är förbjuden

Ja, finns inte så mycket att tolka här med en att konstatera att Försvarmakten inte får diskriminera någon på grund av de olika diskrimineringsgrunderna. I dessa grunder är funktionshinder en.

Sedan 1 juli 2010 så finns inte den allmänna Värnplikten, dock måste alla som fyller 18 år lämna information om Hälsa, Skolgång etc. Detta sköts av Rekryteringsmyndigheten. På Rekryteringsmyndighetens hemsida går att läsa att i “Alla” inkluderas inte följande:

Du behöver inte svara om du…

• är svenska medborgare och bor utomlands
• har någon skada eller sjukdom som gör att du inte kan komma i fråga för inskrivning till tjänstgöring
• är intagen för vård (psykiatrisk tvångsvård, rättspsykiatrisk vård och sluten ungdomsvård)

Om det nu ändå vore så väl att jag hade möjligheten att välja att inte svara. Några dagar efter min och min broders 18-årsdag i april i år fick han ett brev med inloggningsuppgifter för att lämna sina uppgifter. Jag fick aldrig något. Jag behöver alltså inte svara, och om jag nu skulle vilja får jag inte svara.

Nu kanske ni som är lite smarta kan göra kopplingen till Diskrimineringslagen ovan. Diskriminering är förbjuden.
Rekryteringsmyndigheten jobbar alltså med uppdrag från regeringen åt Försvarsmakten. Som inte får diskriminera. Men vad kallas det då att sålla bort människor helt utan deras vetskap? Det kanske sker för vårt eget bästa?

Rekryteringsmyndigheten använder bland annat samma uppgifter som Försäkringskassan har om hur vida man har någon funktion att fylla vid Tjänstgöring. Försäkringskassan som alltså måste ifrågasätta assistansbehov var 3e år. Pålitlig källa?

Jag kan bara konstatera att Försvarsmakten, Rekryteringsmyndigheten rakt av Regeringen återigen systematiskt diskriminerar personer med funktionsnedsättningar.

Att det behövs ett temanummer i en tidning som går ut till familjer med barn som har funktionsnedsättningar för att ämnet ens ska komma upp är absurt? Till er, verkar vara många, som tror att vi med funktionsnedsättningar inte kan ha sex, vill ha sex eller ens tänker tanken på sex vill jag bara säga en sak. Invalider är kåta precis som alla andra. Tråkigt att förstöra er världsbild, men de flesta med funktionsnedsättningar har sex precis som ni, har trevligt med sig själva precis som ni. Vi kollar in folk på stan, funderar på vilka klasskamrater som vore bäst i sängen och allt annat tänkbart.

I tidningen framhölls delar av relationer och så vidare. Jag vill bestämt hävda att sex har inte ett skit med relationer att göra. Sex är så mycket mer. De skrev dock rätt mycket om det jag tycker är det viktigaste, rätten att utforska sin egen kropp! Alla, precis alla, ska under sin uppväxt kunna utforska sig själva. Det är där man utvecklar sin sexualitet och det är där man lär sig för det sociala livet anser jag. Vet man inte vad man själv går för kommer det blir svårt att ens komma i närheten av sex med någon annan. Att kunna njuta av sig själv är att förstå sig på sin sexualitet.

Jag trodde vi hade kommit långt i Sverige om sex och om funktionsnedsättningar. Men icke, fast det kanske är långt med tanke på att vi tvångssteriliserades för inte alls längesen.

Ikväll har nobelpristagarna mottagning på Nordiska museet. Mottagningen sker via entrén stora trappan. Vilket är precis vad det säger en stor trappa. Sveriges stolthet Tomas Tranströmer kommer imorgon att mottaga Nobelpriset i litteratur, gratulerar. Han är en man som börjar bli till åren kommen och har viss fysiska problem, förflyttar sig oftast i rullstol. Tranströmer kommer,  om hans kropp tillåter, att hänvisas till att ta sig in på Mottagningen via personalingången på Nordiska museet.

Jag blir förbannad. Det är en skam för Sverige att en Nobelpristagare hänvisas till en personalingång på sin egen mottagning!

Vi behöver en diskrimineringslagstiftning nu. Det är inte bara Nobelpristagare som hänvisas till personalingångar och i många fall nekas att komma in överhuvudtaget. Det är inget en Nobelpristagare ska behöva vara med om och det är inget någon annan heller någonsin ska behöva.

Tranströmer, om du av någon anledning läser min blogg. Bojkotta Nobelpriset! Du förtjänar det definitivt, men du förtjänar inte att behöva gå omvägar, det är du som ska få priset, det är efter dig mottagningar och allt runt omkring ska anpassas! I övrigt får jag gratulera.

Jag råkade ju på rollen att bli förbundsordförande precis i början av praktiken. Hur det nu gick till. Det är grymt! Kommer bli intressanta och givande 2 år är jag helt övertygad om. Funderar dock på hur jag ska hinna med skolan sen när jag återgår dit. Har tillbringat ett antal dagar i Stockholm, och när jag är hemma så är det annan politik som gäller. Fast å andra sidan bygger jag min karriär istället för att vara i skolan. Synd bara att jag valt fel parti, och fel organisation för att tjäna pengar på det. Nej, självklart har jag valt rätt, pengar är inte allt här i världen!

Att jag dessutom har andra bollar i luften är ju grymt!

Utfrågningen pågick nästan 3 timmar. Första timmen frågade Anne-Li Lehnberg, journalist från tidningen Flamman, många stora frågor om EU, Libyen och lite inrikesfrågor. Sedan tog NTs ledarskribent Hans Stigsson Michajlov över. NT är en Moderat tidning, för er som inte vet, alltså blev det genast lite mer fart i diskussionen här. Jag lyckades dock inte höra mycket av frågorna som ställdes då han mick inte fungerade så bra. Han gav kandidaterna en hel rad med chanser att riva av applåder med korkade frågor. Under hela tiden nämnde de aldrig det jag väntade på, de nämnde inte en enda gång personer med funktionsnedsättningar eller ens snuddade vid funktionshinderpolitik.

Sist kom frågestunden, som tyvärr blev alldeles för kort då väldigt få hann ställa önskade frågor. Själv lyckades jag få ihop tre, fyra stycken inom funktionshinderpolitik och några för Ung Vänster. Dock fick jag inte ställa dem inför publik.

Frågorna (citerat hur jag skrev ner dem, inte hundra formulerat där):

“Ni pratar full sysselsättning, hur ska ni göra för att inkludera personer med funktionsnedsättningar på arbetsmarknaden , och likväl samhället i stort?”

“Hur ser ni på att personlig assistans för personer med funktionsnedsättningar börjar återgå till en allt med instutionsliknande situation?”

“Hur ska kraven på ett samhälle tillgängligt för alla förverkligas?”

Frågorna ovan ska jag tacka Maria Johansson, ordförande DHR, för att hon dels formulerade och för att hon fick igång min tankeverksamhet. Jag valde dock att ställa en annan fråga till Rossana Dinamarca och Ulla Andersson som jag fick chansen att prata med efteråt.

“Vänsterpartiet säger sig företräda kvinnor, personer med olika etniska bakgrunder och så vidare. Ni har dock inte nämnt gruppen personer mer funktionsnedsättningar idag. Hur tycker ni personer med funktionsnedsättningar ska inkluderas i partiet, på arbetsmarknaden, i skolan och samhället?”

Tyvärr var det inga klockrena svar från någon, och Rossanna lyckades jag till och med rätta i hur skolpolitiken sett ut historiskt för personer med funktionsnedsättningar. Hon har då jobbat med skolfrågor väldigt mycket i riksdagen. Väldigt synd. Jag hoppas dock att de tar med sig vad jag sa om någon av dem blir partiledare. Jonas Sjöstedt och Hans Linde hoppas jag att jag får chansen i framtiden att gå på.

Jag ändrade dock min personliga åsikt igår om vem som bör ta över som partiledare. Har varit såld på Hans Linde, och tror fortfarande han skulle göra det suveränt. Rossanna Dinamarca lyckades dock övertyga mig också, särskilt när hon pratade om feminism och specifikt internfeminism i partiet. Så om någon har makten att rösta på kongressen i vår vet ni vilka ni ska välja.