Nya rutiner, snart.

Det har passerat några månader sen senast. Har inte ens besökt min egen blogg på någon månad. Sedan, idag, infann sig bara känslan att gå in här. Förutsättningslöst fick jag bara känslan att knappa in några tecken. De där små sakerna som kan säga så otroligt mycket, och väääldigt lite om man har oflyt.

Livet. Livet är en organism som ständig ändras, vrids. Far rakt fram för att plötsligt ta en tvär sväng, av vägen ut på åkern för att sedan sladda upp på nästa väg. Lite så känns det när jag tänker tillbaka på det som hänt sedan mitt senaste inlägg här.

Jag har tagit studenten. Det känns som den minsta detaljen av allt som har hänt. Nästan. Det känns avlägset. Det är mest tomt att ha tagit studenten. Alla rutiner har suddats ut och resten är upp till mig. Just det. Det är mitt ansvar, mitt fel och hos mig makten ligger. Oavsett vad jag gör så hänger det på mig. Ingen kommer komma och säga att jag ska gå upp till skolan i augusti. Fast å andra sidan har ingen gjort det tidigare heller, så ofta. Jag har dock tur. Har kommit in på de kurser jag sökt till på universitet. Så något blir det i alla fall.

Det är dock skönt att sudda bort rutinerna också. Jag kan göra lite som jag känner för. Behöver inte tänka på att jag har skola imorgon, eller nästa vecka. Jag kan dra till Almedalen en vecka och bara köra järnet.

Almedalen var det ja. En mina drömmar har det varit, att få åka till Amedalen. Denna vecka där politikerna dricker rosé och fjäskar för varandra, eller hur var det nu? Jo. Ganska exakt så var det faktiskt. Men, det var inte allt. I Almedalen sker det så många möten mellan människor. Mellan politiker, lobbyister och människor, få av de senare. Dessa möten och detta engagemang som genomsyrar Almedalen, ja genomsyrar allt (utom Reinfeldts tal…) är något som jag är helt övertygad om att det inte går finna någon annanstans.

Jag kommer minnas många möten i Almedalen, men jag har säkert redan glömt andra. Jag kommer komma ihåg diskussionerna som engagerade hela toakön, och de där med köttskatt.nu som fanns runt omkring hela veckan. Dessutom har jag lärt känna människor jag annars inte skulle prata med. Almedalen är så värt, och jag är helt övertygad att det gör skillnad. Det är demokrati när den är som bäst.

Livet fortsätter. Även efter Almedalen. Om än ganska lugnt just nu. Jag vet inte riktigt om jag har en plan, eller om jag väntar på den där som aldrig kommer komma och säga åt mig. Något händer, någon gång. Inte just nu. Det kommer.



Leave a Comment

Please note: Comment moderation is enabled and may delay your comment. There is no need to resubmit your comment.

bloglovin