Som många garanterat vet, så har jag alltid sagt att jag vill bli statsminister. Jag vill förändra Sverige och jag vill förändra världen. Jag minns mycket tydligt första gången jag kom på vad jag ville bli. Det var när jag var 7 år och vi i “lekis” eller om det var första klass skulle måla vad vi ville bli när vi var stora. Alla andra kom med bönder och brandmän… jag ritade en gubbe som liknade Göran Persson med brun kostym och plommonstop. Han hade vit skjorta och hör och häpna, en röd slips. Sen skrev jag, förmodligen med hjälp, lite vingligt ordet “statsminister”.

Just detta hoppas jag att jag för alltid ska komma ihåg. Fast idag har tanken på att bli statsminister förändrats lite. Visst jag har det som ett mål, men jag skulle nöja mig fint med att bli infrastrukturminister, liksom hur grymt vore inte det? Kollektivtrafik frågor var bland det första som jag själv aktivt började göra något åt. Jag började ställa krav på att kunna åka med ordinarie kollektivtrafik och ingen färdtjänst. Jag sökte själv kontakt med Östgötatrafiken, och media, för att driva igenom mina åsikter och mitt behov.

Jag är vågar påstå att det är delvis tackvare mig vi, nu äntligen, har tillgänglig kollektivtrafik i Östergötland! Nu har jag dock större mål, jag vill inte bara göra kollektivtrafiken tillgänglig, jag vill se till att det är förstahandsvalet när människor ska transportera sig. Jag vill se en utbyggd och billig kollektivtrafik, med målet att den ska vara avgiftsfri. Jag tror på den tanke organisationen planka.nu har. Jag vill se miljövänliga godstransporter som ett självklart val när företag ska skicka varor.

Så, mitt mål idag är snarare att bli infrastrukturminister, och ja, jag är ingen normal 18-åring.