4 månader kvar…

Om fyra månader tar jag studenten. Om fyra månader står jag där med en studentmössa på sned och förmodligen lite lagom hög promille. Då har jag klarat 12 år i skolan, större delen av mitt liv. Liksom de flesta andra. Jag kommer förmodligen vara hur glad som helst, och sådär som man ska vara. Det är slut liksom. Samtidigt kommer jag liksom mina klasskamrater antagligen känna visst vemod inför framtiden, den där framtiden som egentligen börjar så fort dörrarna öppnas och vi tar steget ut. Men en sista gång ska vi ha kul och bara känna frihetskänslan.

Jag har tänkt väldigt mycket på just den dagen. Den som så småningom kommer, vare sig jag vill eller inte. Studentdagen. Jag vill så gärna att den dagen ska vara likadan för mig, som för mina klasskamrater. Samtidigt vet jag att den med största sannolikhet inte kommer vara det. Min magkänsla säger att det kommer vara en sådan där dag då jag kommer påminnas om att jag inte alls är som mina  klasskamrater.

På min skola har de som tagit studenten sprungit ut från en teater/festlokal som ligger nästan precis bredvid skolan. Det är mer plats utanför där så allas familj och vänner får plats. Jag kommer inte in där som det ser ut idag. Det är 5-6 trappsteg in. Tänk att inte få springa ut samma väg som dina klasskamrater på en av de största dagarna i ditt liv. Det ska lösas har jag fått höra. Jag tror det inte förs jag ser det. Tyvärr.

En av mina klasskamrater har fixat studentflak. Jag peppar redan för att åka, skrika och gråta med mina klasskamrater. Det är slut sen. Jag vet inte om jag över huvudtaget har möjligheten att komma upp på flaket. Mina klasskamrater har lovat att se till att jag kommer upp, de lovar att lyfta. Jag tror det inte förs jag ser det. Tyvärr.

Jag önskar att jag enbart kunde se fram emot student, så som jag låtsas göra i skolan när vi pratar om det. Så jag låtsas inför de flesta. Egentligen så är jag livrädd för att allt ska bli fel. Att jag står där och inte kan springa ut tillsammans med mina klasskamrater eller att det är helt omöjligt att få med mig på flaket. Jag känner mig själv tillräckligt väl idag för att veta att det skulle knäcka mig totalt.
Min längtan till studenten blandas inte med vemod över vad jag ska göra sen, utan består enbart av skräcken att bli utelämnad, kvarglömd och annorlunda.



7 Responses

  1. Alex - en kolossalt genomtänkt blogg Says:

    Vi hjälper dig. Punkt. Vägra tro något annat.

  2. Sanna Says:

    Det ordnar sig ska du se, Tobias. Dessutom är du inte den enda som känner dig annorlunda, tro mig. Jag känner mig inte i närheten av er andra i klassen, men jag överlever och det gör du med. Vi hjälps åt.

    Kram Sanna

  3. Anna Says:

    Det Alex sade. Det finns inte en chans att vi tar studenten utan dig. Jag vägrar.

  4. Josefine Says:

    Flaket som Teddy fixat har en sån där höj och sänkbar vägg där bak, så du borde komma upp. Annars så använder hela klassen din permo som flak! No worries.

  5. Särlösningar som svider. | Min bakel punkt se Says:

    [...] En liten text att tänka på, om man en dag tänker att särlösningar inte känns. Det här inlägget postades i Funktionshinder/Vårdbidrag/Assistans. Bokmärk permalänken. ← Bostad med anpassning. [...]

  6. Björn Jönsson Says:

    Jag åkte balvagn på studenten. Åtta av mina klasskamrater lyfte upp mig och min rullstol. Kan inte kallas vänner annars.

  7. Amanda Says:

    Jag förstår din oro. Studenten är en otroligt stor dag och självklart vill man kunna delta på samma villkor som alla andra. Men du verkar ha en bunt fina klasskompisar som är villiga att ställa upp, så jag hoppas verkligen att det löser sig för dig!

Leave a Comment

Please note: Comment moderation is enabled and may delay your comment. There is no need to resubmit your comment.

bloglovin