Nya rutiner, snart.

Det har passerat några månader sen senast. Har inte ens besökt min egen blogg på någon månad. Sedan, idag, infann sig bara känslan att gå in här. Förutsättningslöst fick jag bara känslan att knappa in några tecken. De där små sakerna som kan säga så otroligt mycket, och väääldigt lite om man har oflyt.

Livet. Livet är en organism som ständig ändras, vrids. Far rakt fram för att plötsligt ta en tvär sväng, av vägen ut på åkern för att sedan sladda upp på nästa väg. Lite så känns det när jag tänker tillbaka på det som hänt sedan mitt senaste inlägg här.

Jag har tagit studenten. Det känns som den minsta detaljen av allt som har hänt. Nästan. Det känns avlägset. Det är mest tomt att ha tagit studenten. Alla rutiner har suddats ut och resten är upp till mig. Just det. Det är mitt ansvar, mitt fel och hos mig makten ligger. Oavsett vad jag gör så hänger det på mig. Ingen kommer komma och säga att jag ska gå upp till skolan i augusti. Fast å andra sidan har ingen gjort det tidigare heller, så ofta. Jag har dock tur. Har kommit in på de kurser jag sökt till på universitet. Så något blir det i alla fall.

Det är dock skönt att sudda bort rutinerna också. Jag kan göra lite som jag känner för. Behöver inte tänka på att jag har skola imorgon, eller nästa vecka. Jag kan dra till Almedalen en vecka och bara köra järnet.

Almedalen var det ja. En mina drömmar har det varit, att få åka till Amedalen. Denna vecka där politikerna dricker rosé och fjäskar för varandra, eller hur var det nu? Jo. Ganska exakt så var det faktiskt. Men, det var inte allt. I Almedalen sker det så många möten mellan människor. Mellan politiker, lobbyister och människor, få av de senare. Dessa möten och detta engagemang som genomsyrar Almedalen, ja genomsyrar allt (utom Reinfeldts tal…) är något som jag är helt övertygad om att det inte går finna någon annanstans.

Jag kommer minnas många möten i Almedalen, men jag har säkert redan glömt andra. Jag kommer komma ihåg diskussionerna som engagerade hela toakön, och de där med köttskatt.nu som fanns runt omkring hela veckan. Dessutom har jag lärt känna människor jag annars inte skulle prata med. Almedalen är så värt, och jag är helt övertygad att det gör skillnad. Det är demokrati när den är som bäst.

Livet fortsätter. Även efter Almedalen. Om än ganska lugnt just nu. Jag vet inte riktigt om jag har en plan, eller om jag väntar på den där som aldrig kommer komma och säga åt mig. Något händer, någon gång. Inte just nu. Det kommer.



“Hen kan du vara själv Gubbkärring”

Jag måste nu ägna ett inlägg åt denna fantastiska genusdebatt kring ordet Hen. I dagarna har det börjat cirkulera en bild på en lyckstolpe där det står ”Hen kan du vara själv Gubbkärring”. Jag kan verkligen inte förstå vad folk har emot att språket utvecklas. Så är du Sverigedemokrat så följer nu ett politiskt korrekt inlägg som förespråkar genusperspektiv och ordet hen, få ingen hjärtinfarkt.

Hen ersätter varken ordet han eller hon, utan skapar enbart en bredd i språket där vi inte längre måste sätta ett pronomen utifrån kön. Kön är inte allt här i världen. Jag anser att det sällan spelar roll vilket kön personen i fråga har, alltså är det helt irrelevant att kalla någon han eller hon och då passar hen perfekt.

Folk verkar ha enorma problem med förskolor som använder hen i barnvisor eller när de pratar om någon. Jag tror det är en avundsjuka från korkade vuxna som inte kan se att kommande generationer kan växa upp till en mer jämställd värld, där man inte dömer varandra utifrån vad man har mellan benen. Den levande generationen kommer inte kunna förändra sig, men kommande generationer kommer förhoppningsvis vara något bättre.



Att bli en siffra i statistiken

Jag satt tidigare idag och bläddrade i  ett tiotal olika kurskataloger från högskolor och universitet. Det är högtid att börja söka det om jag ska plugga vidare. Vilket jag antagligen ska. När jag satt där och bläddrade slog det mig. Jag har ingen aning om vad jag vill göra, eller vad jag kommer göra.

Jag insåg att jag kommer vara en del av den där statistiken på ungdomsarbetslösheten, en del av de där 17% av Norrköpingsbor 18-25 som inte har något att göra. Jag insåg att jag kommer vara en del av den där statistiken på personer med funktionsnedsättningar som saknar sysselsättning. Jag insåg att trots att jag knappt har tid till skolan nu så kommer jag räknas som en ungdomsarbetslös person med funktionsnedsättning där alla statistiken säger att jag sitter hemma.

Nej, jag kommer inte ha någon inkomst efter den 15 juni som läget ser ut idag. Jag kommer dock ha sysselsättning. Jag ska tillbringa sommaren först i ett tält på Peace & love med Unga Rörelsehindrade för att sedan åka direkt därifrån till Almedalen och sedan senare i sommar förhoppningsvis vara med på Stockholm Pride. Men nej, statistiken säger att jag kommer sakna sysselsättning.

Som det ser ut idag har jag tre lediga helger kvar innan jag tar studenten, min kalender är snart fullbokad ända till sommaren. Jag älskar att ständigt ha saker på gång, och det är kul. Det funkar ganska bra dessutom, kunde kanske prioritera skolan högre. Men samtidigt. Det program jag går på gymnasiet lämnar mig med en framtidsutsikt. Att plugga vidare eller byta karriär. Konkurrensen är enorm för de jobb som relaterar till mitt gymnasieprogram. Därför prioriterar jag inte skolan högre, för jag vet att jag med större sannolikhet har ett jobb, en framtid, med det jag gör på min “fritid”.

Jag har verkligen ingen aning vad jag gör efter den 15 juni. Det känns fruktansvärt och fantastiskt skönt, samtidigt.



4 månader kvar…

Om fyra månader tar jag studenten. Om fyra månader står jag där med en studentmössa på sned och förmodligen lite lagom hög promille. Då har jag klarat 12 år i skolan, större delen av mitt liv. Liksom de flesta andra. Jag kommer förmodligen vara hur glad som helst, och sådär som man ska vara. Det är slut liksom. Samtidigt kommer jag liksom mina klasskamrater antagligen känna visst vemod inför framtiden, den där framtiden som egentligen börjar så fort dörrarna öppnas och vi tar steget ut. Men en sista gång ska vi ha kul och bara känna frihetskänslan.

Jag har tänkt väldigt mycket på just den dagen. Den som så småningom kommer, vare sig jag vill eller inte. Studentdagen. Jag vill så gärna att den dagen ska vara likadan för mig, som för mina klasskamrater. Samtidigt vet jag att den med största sannolikhet inte kommer vara det. Min magkänsla säger att det kommer vara en sådan där dag då jag kommer påminnas om att jag inte alls är som mina  klasskamrater.

På min skola har de som tagit studenten sprungit ut från en teater/festlokal som ligger nästan precis bredvid skolan. Det är mer plats utanför där så allas familj och vänner får plats. Jag kommer inte in där som det ser ut idag. Det är 5-6 trappsteg in. Tänk att inte få springa ut samma väg som dina klasskamrater på en av de största dagarna i ditt liv. Det ska lösas har jag fått höra. Jag tror det inte förs jag ser det. Tyvärr.

En av mina klasskamrater har fixat studentflak. Jag peppar redan för att åka, skrika och gråta med mina klasskamrater. Det är slut sen. Jag vet inte om jag över huvudtaget har möjligheten att komma upp på flaket. Mina klasskamrater har lovat att se till att jag kommer upp, de lovar att lyfta. Jag tror det inte förs jag ser det. Tyvärr.

Jag önskar att jag enbart kunde se fram emot student, så som jag låtsas göra i skolan när vi pratar om det. Så jag låtsas inför de flesta. Egentligen så är jag livrädd för att allt ska bli fel. Att jag står där och inte kan springa ut tillsammans med mina klasskamrater eller att det är helt omöjligt att få med mig på flaket. Jag känner mig själv tillräckligt väl idag för att veta att det skulle knäcka mig totalt.
Min längtan till studenten blandas inte med vemod över vad jag ska göra sen, utan består enbart av skräcken att bli utelämnad, kvarglömd och annorlunda.



Mot alla odds

Rakt mot alla odds hade igår ett nytt program premiär på SVT. Programmet heter såklart Mot alla odds. Det handlar kort om ett gäng personer med olika funktionsnedsättningar som ska ta sig genom Afrika.

Jag har valt att inte titta på det. Jag har till och med aktivt bojkottat det. Varför har jag gjort det?

“Det är ju jättebra att personer med funktionsnedsättningar syns i tv!”
“De utmanar sig själva!”

Ja, det är verkligen jättebra att även personer med funktionsnedsättningar syns i tv. Och ja, det är bra att utmana sig själv. De flesta tv-program med “vanliga” deltagare handlar om att de utmanar sig själva. Det är just det som är fel! Varför skulle personer med funktionsnedsättningar behöva ett eget program? Varför kan inte personer med funktionsnedsättningar inkluderas i t.ex. Robinsson? Mot alla odds blir bara ytterligare ett steg i att “UFO”-göra personer med funktionsnedsättningar, vi får egna program på teven, alltså får vi vara en egen liten del av samhället.

Så ska det inte vara. Vi ska inkluderas i samhället precis som alla andra. Vi ska inte ha egna program på teve, vi ska vara med i de program som finns! Därför har jag bland annat sökt till Big Brother. För att visa på att personer med funktionsnedsättningar kan var blåsta idioter som är fulla och knullar runt i teve, liksom att vi kan vara överlevare på en öde ö utan mat!

Ni som själva har funktionsnedsättningar, sluta försvara särlösningar! Särlösningar är och förblir särlösningar och det är enbart dåligt för oss!

Ni som inte har en funktionsnedsättning. Fatta att vi är vanliga människor som kan göra saker precis som alla andra.

BOJKOTTA MOT ALLA ODDS



Jag är kapabel att försvara landet, typ

Vet ni vad? Det otroliga har skett. Idag fick jag ett brev från Rekryteringsmyndigheten med inloggningsuppgifter och kravet att lämna mina uppgifter till dem där. Ni anar inte hur nöjd jag blev. Bara 9 månader  efter att min tvillingbror fick samma brev, som ska komma dagarna efter att man fyllt 18.

Om det är en ren slump eller inte vet jag inte. Men brevet jag fick idag var daterat den 2 januari, alltså fyra dagar efter mitt tidigare blogginlägg i ämnet. Dessutom fick en vän med samma diagnos som mig, som också fyllde 18 förra året, ett likadant brev idag. Jag kan bara konstatera att det ger vissa vibbar om att Rekryteringsmyndigheten läser bloggar.

Så om ni gör det, ni får gärna anpassa frågorna lite bättre. Jag skulle gärna göra tjänstgöring, och klara det rent psykiskt. Sen att jag ibland knappt kan klia mig på näsan, rent fysiskt, är en annan sak. Tack för att personer med funktionsnedsättningar helt plötsligt faktiskt räknas in i gruppen “alla”!!!

Mitt nästa steg i det hela är nog att söka GMU (grundläggande militär utbildning, eller nått sånt). Det innefattar visserligen ett fystest om man kommer så långt, men liksom hallå, jag har en motor?! Vad tror ni?

Se tidigare inlägg på ämnet här: http://smatyp2.se/blogg/2011/12/28/vem-ar-kapabel-att-forsvara-landet/



Vem är kapabel att försvara landet?

Jag skulle kolla en sak på skolverket förut och råkade klicka mig in på Diskrimineringslagen. En fantastisk lag på många sätt. Efter en stunds läsande hamnade jag på stycket som avhandlar Förvarsmakten och fastnade för det.

Värnplikt och civilplikt samt annan motsvarande militär utbildning inom Försvarsmakten
15 § Diskriminering är förbjuden

Ja, finns inte så mycket att tolka här med en att konstatera att Försvarmakten inte får diskriminera någon på grund av de olika diskrimineringsgrunderna. I dessa grunder är funktionshinder en.

Sedan 1 juli 2010 så finns inte den allmänna Värnplikten, dock måste alla som fyller 18 år lämna information om Hälsa, Skolgång etc. Detta sköts av Rekryteringsmyndigheten. På Rekryteringsmyndighetens hemsida går att läsa att i “Alla” inkluderas inte följande:

Du behöver inte svara om du…

  • är svenska medborgare och bor utomlands
  • har någon skada eller sjukdom som gör att du inte kan komma i fråga för inskrivning till tjänstgöring
  • är intagen för vård (psykiatrisk tvångsvård, rättspsykiatrisk vård och sluten ungdomsvård)

Om det nu ändå vore så väl att jag hade möjligheten att välja att inte svara. Några dagar efter min och min broders 18-årsdag i april i år fick han ett brev med inloggningsuppgifter för att lämna sina uppgifter. Jag fick aldrig något. Jag behöver alltså inte svara, och om jag nu skulle vilja får jag inte svara.

Nu kanske ni som är lite smarta kan göra kopplingen till Diskrimineringslagen ovan. Diskriminering är förbjuden.
Rekryteringsmyndigheten jobbar alltså med uppdrag från regeringen åt Försvarsmakten. Som inte får diskriminera. Men vad kallas det då att sålla bort människor helt utan deras vetskap? Det kanske sker för vårt eget bästa?

Rekryteringsmyndigheten använder bland annat samma uppgifter som Försäkringskassan har om hur vida man har någon funktion att fylla vid Tjänstgöring. Försäkringskassan som alltså måste ifrågasätta assistansbehov var 3e år. Pålitlig källa?

Jag kan bara konstatera att Försvarsmakten, Rekryteringsmyndigheten rakt av Regeringen återigen systematiskt diskriminerar personer med funktionsnedsättningar.



Kåta invalider

Läste tidigare idag tidningen Rörelses temanummer om sexualitet. Självklart med fokus på personer med  funktionsnedsättningar. En ganska stor del bestod av saker och kommentarer från Unga Rörelsehindrades projekt En hemlighet känd av många, och projektledaren. Asbra saker helt klart! Övriga saker som stod i tidningen var väl liksom korrekt i sak, men fick mig att fundera. Tyvärr inte på min sexualitet eller något sånt.

Att det behövs ett temanummer i en tidning som går ut till familjer med barn som har funktionsnedsättningar för att ämnet ens ska komma upp är absurt? Till er, verkar vara många, som tror att vi med funktionsnedsättningar inte kan ha sex, vill ha sex eller ens tänker tanken på sex vill jag bara säga en sak. Invalider är kåta precis som alla andra. Tråkigt att förstöra er världsbild, men de flesta med funktionsnedsättningar har sex precis som ni, har trevligt med sig själva precis som ni. Vi kollar in folk på stan, funderar på vilka klasskamrater som vore bäst i sängen och allt annat tänkbart.

I tidningen framhölls delar av relationer och så vidare. Jag vill bestämt hävda att sex har inte ett skit med relationer att göra. Sex är så mycket mer. De skrev dock rätt mycket om det jag tycker är det viktigaste, rätten att utforska sin egen kropp! Alla, precis alla, ska under sin uppväxt kunna utforska sig själva. Det är där man utvecklar sin sexualitet och det är där man lär sig för det sociala livet anser jag. Vet man inte vad man själv går för kommer det blir svårt att ens komma i närheten av sex med någon annan. Att kunna njuta av sig själv är att förstå sig på sin sexualitet.

Jag trodde vi hade kommit långt i Sverige om sex och om funktionsnedsättningar. Men icke, fast det kanske är långt med tanke på att vi tvångssteriliserades för inte alls längesen.



Nobelpristagare får ta bakvägen

Jag fick ett mejl vidarebefordrat till mig tidigare idag som fick mig att reagera starkt.

Ikväll har nobelpristagarna mottagning på Nordiska museet. Mottagningen sker via entrén stora trappan. Vilket är precis vad det säger en stor trappa. Sveriges stolthet Tomas Tranströmer kommer imorgon att mottaga Nobelpriset i litteratur, gratulerar. Han är en man som börjar bli till åren kommen och har viss fysiska problem, förflyttar sig oftast i rullstol. Tranströmer kommer,  om hans kropp tillåter, att hänvisas till att ta sig in på Mottagningen via personalingången på Nordiska museet.

Jag blir förbannad. Det är en skam för Sverige att en Nobelpristagare hänvisas till en personalingång på sin egen mottagning!

Vi behöver en diskrimineringslagstiftning nu. Det är inte bara Nobelpristagare som hänvisas till personalingångar och i många fall nekas att komma in överhuvudtaget. Det är inget en Nobelpristagare ska behöva vara med om och det är inget någon annan heller någonsin ska behöva.

Tranströmer, om du av någon anledning läser min blogg. Bojkotta Nobelpriset! Du förtjänar det definitivt, men du förtjänar inte att behöva gå omvägar, det är du som ska få priset, det är efter dig mottagningar och allt runt omkring ska anpassas! I övrigt får jag gratulera.



brb, förändrar världen

Min praktik börjar lida mot sitt slut insåg jag i morse. 2 månader som bara har svischat förbi. Inte för att min praktik varit stenhård, som tur är. Den har varit bra, mycket har hängt på mig. Vilket har varit både gott och ont. Jag har kunnat styra med min tid väldigt mycket själv. Vilket har varit väldigt värt. Dessa 2 månader har ägnats åt otroligt mängder av politik, åt kampen för en annorlunda värld, en bättre värld.

Jag råkade ju på rollen att bli förbundsordförande precis i början av praktiken. Hur det nu gick till. Det är grymt! Kommer bli intressanta och givande 2 år är jag helt övertygad om. Funderar dock på hur jag ska hinna med skolan sen när jag återgår dit. Har tillbringat ett antal dagar i Stockholm, och när jag är hemma så är det annan politik som gäller. Fast å andra sidan bygger jag min karriär istället för att vara i skolan. Synd bara att jag valt fel parti, och fel organisation för att tjäna pengar på det. Nej, självklart har jag valt rätt, pengar är inte allt här i världen!

Att jag dessutom har andra bollar i luften är ju grymt!



« Previous Entries

bloglovin