Jag har varit lite småirriterad över en sak rätt länge. Jag har funderat och diskuterat med alla möjliga kring det. I vintras sökte jag va jag själv i princip trodde var ett sommarjobb. I själva verket var det en form av praktik. Ja visst så långt okej, jag ville göra  det som en kul grej och inte alls för att tjäna pengar eller nått sånt.

“Jobbet” var som lägerledare på ett läger som föreningen Furuboda anordnar varje år för personer för funktionsnedsättningar och för den delen deras familjer. Jag har själv varit deltagare några gånger och tänkt att det skulle vara kul. Tyvärr kostar lägret en hel del och jag har inte fått pengar till det varje gång jag velat. Nu är jag dock gammal nog att anstränga mig lite tänkte jag och såg det som en chans för erfarenheter.

När jag kontaktade dem hänvisades jag till något som kallades “ledarpraktikant”, tänkte okej, men får väl inte komma dit helt random och vara ledare utan måste lära sig lite och så. Fortfarande osäker på om man får betalt eller om det var ideelt (no big deal for me) men sen visar det sig att jag, som ledarpraktikant skulle betala full deltagaravgift. Jag backade genast, hade inte alls möjligtheten att få tillgång till 14 000 över en natt, och definitivt inte för något jag trodde var ett jobb.

Nu har jag dock kontaktat dem angående deras sätt att anställa folk, jag tror det framgår i det brev jag valt att skicka till dem som kommer här:

“Hej!

Vi har haft lite mejlkontakt, angående ”ledarpraktikant” på Solskensläger 1, under det gångna året. Jag kunde ju dessvärre inte delta. Dock har jag nu pratat med några som var med på lägret och tänkt.

Jag minns att jag, när jag första gången kontaktade er, frågade efter ”sommarjobb” som ledare på Solskenlägret då hänvisades jag vidare till såkallad ”ledarpraktikant”.

En klar majoritet av ledarna är, som ni säkert vet, utan egen funktionsnedsättning. Det jag tycker är väldigt konstigt är att flera av de med funktionsnedsättning som är ledare blev, liksom jag, hänvisade till ”ledarpraktikant” först. Så vitt jag förstår har ingen av de utan egen funktionsnedsättning varit det?
Som ledarpraktikant måste du dessutom betala deltagaravgift för att få göra det. Medans ledarna får betalt, möjligtvis inte mycket, men betalt.

Jag tänker att ni är en organisation som hanterar mängder med människor som har olika former av funktionsnedsättningar. Borde inte ni delta kampen för att personer med funktionsnedsättningar ska behandlas rättvist såväl privat som på arbetsmarknaden? Vilket, ovan beskrivet, tyvärr är just motsatsen.

//

Tobias Holmberg

Detta brev är öppet och kommer eventuellt publiceras på internet, även ev. svar på detta brev kommer vid fall av publicering att publiceras i sin helhet.”

Jag hoppas på ett bra svar, som givetvis kommer delges allmänheten. Så här ska det inte skötas.

Just nu, när jag börjar denna post är det 2 timmar och 45 minuter kvar. 2 timmar och 45 minuter till slutet på min barndom tar sin 2,5 timme långa början. Sen är det över, på 2,5 timme tar det bara slut. Jag kan verkligen inte fatta att det är dags att bli vuxen sen.

Jag pratar om premiären av Harry Potter och Dödrelikerna del 2. Det definitiva slutet av min barndom, av en hel generations barndom. En generation som blir kastade ut i vuxenlivet inatt. En generation som klamrat sig fast i böckerna och filmerna för att behålla barndomen, men som nu lämnas hjälplösa med världen för sina fötter. Tyvärr inte en värld fylld av magi och drakar men en värld som innehåller samma ondska och som bara är i det växande och inte det avslutande stadiet.

Jag har växt upp med Harry Potter. Jag har varit nästan jämngammal med honom rakt igenom. Mamma lästa första böckerna högt för oss tidigt. Hela min familj har sedan slaviskt läst böckerna vid release. Jag plöjde igenom sjunde boken på engelska i ren desperation på att få veta vad som händer. Jag har sett alla 7 snart 8 filmerna på premiären. Jag kan replikerna i filmerna utantill och jag kan rabbla sidnummer i böckerna. Nu är det över.

Jag hoppas på en magisk natt, men när morgonen gryr kommer jag böla som en liten, liten unge som missade tomten på julafton, ändå, är jag bland de första i världen som kommer att se slutet.

Som många garanterat vet, så har jag alltid sagt att jag vill bli statsminister. Jag vill förändra Sverige och jag vill förändra världen. Jag minns mycket tydligt första gången jag kom på vad jag ville bli. Det var när jag var 7 år och vi i “lekis” eller om det var första klass skulle måla vad vi ville bli när vi var stora. Alla andra kom med bönder och brandmän… jag ritade en gubbe som liknade Göran Persson med brun kostym och plommonstop. Han hade vit skjorta och hör och häpna, en röd slips. Sen skrev jag, förmodligen med hjälp, lite vingligt ordet “statsminister”.

Just detta hoppas jag att jag för alltid ska komma ihåg. Fast idag har tanken på att bli statsminister förändrats lite. Visst jag har det som ett mål, men jag skulle nöja mig fint med att bli infrastrukturminister, liksom hur grymt vore inte det? Kollektivtrafik frågor var bland det första som jag själv aktivt började göra något åt. Jag började ställa krav på att kunna åka med ordinarie kollektivtrafik och ingen färdtjänst. Jag sökte själv kontakt med Östgötatrafiken, och media, för att driva igenom mina åsikter och mitt behov.

Jag är vågar påstå att det är delvis tackvare mig vi, nu äntligen, har tillgänglig kollektivtrafik i Östergötland! Nu har jag dock större mål, jag vill inte bara göra kollektivtrafiken tillgänglig, jag vill se till att det är förstahandsvalet när människor ska transportera sig. Jag vill se en utbyggd och billig kollektivtrafik, med målet att den ska vara avgiftsfri. Jag tror på den tanke organisationen planka.nu har. Jag vill se miljövänliga godstransporter som ett självklart val när företag ska skicka varor.

Så, mitt mål idag är snarare att bli infrastrukturminister, och ja, jag är ingen normal 18-åring.

Jag hade ju tänkt att inlägget i fredags skulle bli vändningen på mitt bloggande, hade planer på mer att skriva. Med tanke på mitt sommarlov så gör jag inte mycket annat än tänker på politik. Tyvärr råkade dock mitt webbhotell ut för en liten smärre olycka. Webbhotellet har servern i Köpenhamn, och om ni läst nyheterna är ni medvetna om att helgen har varit minst sagt fuktig där. Så igår fick jag informationen att serverhallen var översvämmad och dessvärre låg både blogg och min mejl nere tillsvidare. Måste dock tycka att de är rätt grymma som har fått igång allt nästan helt och hållet efter ca 2 dygn.

Nu är jag alltså tillbaka, efter det korta miserabla uppehållet. Jag fick trevlig information idag, eller nej, mamma fick den. Min nya Permobil (läs tidigare inlägg och det står massor om den) skulle jag äntligen få nu på onsdag fick vi veta för någon vecka sen. Idag handlade dock samtalet om en liten tråkig detalj… självklart kan jag inte få den på onsdag heller.

Jag skulle alltså hämta den första gången i mitten av april, ja ni läste rätt. Jag har alltså hunnit bli komplett vegeterian, åkt på kongress, haft halva sista sommarlovet, avslutat en miljon kurser i skolan etc. sedan jag skulle fått den första gången. För att inte tala om när vi för första gången såg till att vi ville ha en ny i mitten på augusti, förra året. Snart ett helt år, ett år för en ny stol. Någon mer än jag som tycker det är sjukt? Tror inte det.

Jag är inte glad nu heller och inte fan ska det få gå till såhär. Så Almedalen folk, gör nått åt saken!!

Ska nog försöka blogga något politiskt varje dag nu under Almedalsveckan.

Nu har två veckor gått. Två veckor av mitt allra sista riktiga sommarlov. Jag kan inte riktigt fatta att det är sista gången jag har sommarlov. Sista gången jag egentligen inte har några krav, och inga direkta behov. Jag behöver liksom inte bry mig nämnvärt för att överleva. Konstig känsla när jag tänker på det. På meningslösheten med att ägna 9 veckor åt absolut ingenting.

Jag klarade mig utan sommarjobb i år, eller hade oturen att inte få något. Det känns lite olika, ibland fantastiskt skönt, ibland segt. Dagarna har hittills bestått av:

1. Gå upp vid typ 10-11.
2. Äta frukost
3. Lyssna på Sommar i P1 och dricka kaffe
4. Äta lunch, middag, fika, något
5. Fundera på vad jag ska göra imorgon

Sedan börjar det om. Ja, det ser ju roande ut eller vad tycks? Jag börjar faktiskt tröttna på det, visst Sommar i P1 är ett grymt bra program och kaffe är ju faktiskt ganska gott det också. Men jag vill göra något, åka någonstans. Låter sjukt att säga, för det sista jag gjorde innan sommarlovet var i princip ett varv Sverige runt, jag var i Sandviken, Stockholm, Göteborg och så vidare på mindre än 2 veckor. Fast det är nog vad jag gillar allra mest, att sitta på ett tåg och vara på väg någonstans, vart som. Åka tåg måste vara det bästa som finns. Dessvärre är tåg dyrt, och med brist på sommarjobb leder ju det till brist på pengar, logiskt nog.

Nu låter det som om jag inte ska göra något alls i sommar, och det är bara delvis sant. Jag ska åka på Pride med Alex, förhoppningsvis stanna där två dagar och supa skallen av oss, eller kanske inte, men ja. Dessvärre suger vandrarhem i Stockholm, så vi har vissa problem att hitta sovplats (här anmäler sig alla frivilliga att låna ut soffa). Har hittat ett enda vandrarhem som är tillgängligt på riktigt, dessvärre skyltar de bara med att de har ett dubbelrum som är tillgängligt. Det kostar 850 kronor typ, på vandrarhemmet finns dessutom sovsalar á 7 bäddar, passar mig utmärk och där hamnar priser på ca 225 kronor per person. Ni ser ju skillnaden. Nu har de inte behagat svara på mitt mejl ang. möjligheten att ta sig in i sovsalen när man sitter i rullstol.

Så ja, än så länge ser parkbänk ut som bästa alternativet, jag tror dock att jag behöver ladda min stol under natten (dåligt med uttag vid parkbänkar…) och Alex hävdar bestämt att hon inte vill sova på en bänk om vi ska gå ut på kvällen. Vi må inte ha höga krav, men vi har visst några, och jag har det största; jag vill kunna komma in om jag ska betala för det.

Förresten, fick ett sug häromdagen att videoblogga, sysselsatte mig i två timmar med att få kameran att fungera och sen med att få mikrofonen att fungera. Slutade med att jag hade lyckats få bort drivrutiner för ljudkortet och således inte hade något ljud alls. Mikrofonen fungerar fortfarande inte på denna dator. Videobloggslusten dog ungefär lika plötsligt som den uppkom.