Igår hade Sverigedemokratisk Ungdom, SDU, ett torgmöte här i Norrköping. Ni som följer mig på twitter har sett en del av det hela.  Jag med Ung Vänster Norrköping deltog på en anti-rasistisk manifestation som anordnades strax innan SDU höll mötet. Något som för mig var självklart att delta på. Jag tolererar inte att någon står och spär ut rasistisk skit. För det är vad de gjorde.

Jag gick emot min klubb,  jag valde att gå till SDUs torgmöte för att både höra lite och visa dem vad jag tycker ansikte mot ansikte. Jag var den enda från Ung Vänster som gjorde detta. Trots att det i kommentarsfältet på tidningarna sprids rykten om att vi ska ha stått längst fram. Men jag lovar er att jag varken misshandlade någon rasist eller kastade stenar, av rent fysiska skäl.

Jag hörde själv de delar som gick att urskilja mellan buropen, och de förtjänar att dränkas i oljudet.

Att ordförande för ett riksdagspartis ungdomsförbund står och kallar de som inte håller med honom för “Vänsterpöbeln” och talar om att med hans politik så skulle de drygt 200 personerna som buade “bli arresterade och inlåsta” är något så absurt och sjukt att jag har svårt att förstå det. Jag kan inte fatta att de av en stor mängd tillåts uttrycka sin skit utan att bli emot sagda.

Att de dessutom kan stå och säga att de är för religionsfrihet, men även för förbud på Moskéer och andra religiösa symboler inom främst islam och tro på det? De är för mig idioter och jag står för att tycka det.

Jag kommer dock aldrig ens besvära mig med att försöka banka in vett i dem, det är redan kört.

Kalla mig vad du vill, men detta står jag för.

Jag sitter här själv hemma nu. Om drygt en timme ska jag åka till stan för ett möte med Ung Vänster. Sen är livet igång igen, det är slut på att slöa. För det är vad senaste dagarna har bestått av kort och gott. I lördags gick jag upp vid 12.00 sen såg jag film efter film, klarade av 6 stycken innan jag gick och la mig igen. Jag och min bror var till och med så lata att han fick åka och hämta pizza. Fantastiskt skönt ibland. Att absolut inte göra någonting. Grejen är att jag såg inte ens några vettiga filmer. I kronologisk ordning var det Sunes sommar, Taking Woostock, Allt för min syster, Bortspolad, Ice Age 3 och Scream 4. Ja, ni ser ju själva nivån på filmerna. En del bra, andra rätt värdelösa. Men orkar man inte byta tv-kanal för ofta så blir det så.

Nu börjar livet alltså igen. Imorgon börjar skolan och jag är fullbokad till lördag kväll. Ledig söndag och sen en ny vecka igen. Snart är det alltså höstlov. Dessutom praktik där någon gång. Herregud, snart är ju gymnasiet slut?! Kommer missa hela trean för jag kommer inte hinna med och se det!!

Ibland drabbas man av insikten hur gammal man är, att det liksom är dags att stå på egna ben och göra något av sitt eget liv. Det var ju typ igår jag började skolan. Minns faktiskt några av mina första dagar i skolan, det är ändå 11 år sedan… Ni som är typ 40+, hur snabbt går det dit? Känner att 40-årskrisen börjar smyga sig på…

Igår på DN debatt skrev Barn- och äldreminister Maria Larsson under rubriken ”Funktionsnedsatta behövs i den offentliga sektorn”. Jag beundras över hur hon för första gången lät vettig i mina öron, hon står för ett parti jag personligen är långt ifrån. Här har hon dock så rätt men missar några enormt viktiga aspekter.

Enligt en undersökning gjord på regeringens uppdrag visas det att andelen personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden minskar, dessutom anställs de flesta inom de privata företagen. Hon drar upp viktiga aspekter för att personer ska anställas, som att kompetens ska gå före att enbart se hinder. Dessutom visas det att en arbetsgivare som tidigare haft personer med funktionsnedsättning anställda är mer benägna att anställa någon igen.

Jag kan bara hylla det hon har skrivit, för ja, hon har tänkt mycket för att driva en konservativ politik. Dock ser jag viktiga delar i helheten som hon överhuvudtaget inte nämner.

Som många insatta och förmodligen många andra har sett har det rapporterats mängder om fusk med den personliga assistansen. Människor som lurat till sig miljonbelopp i form av assistansersättning. Tack vare dessa människor driver försäkringskassan med stöd från regeringen en mer eller mindre häxjakt på personer som har personlig assistans. Det finns hur mycket historier som helst om personer som ena dagen har assistans dygnet runt, nästa dag får de några timmar i veckan. Det är klart att en person som är i behov av assistans inte kan jobba om den personen inte får den assistans som faktiskt krävs, gissar jag att även Maria Larsson kan räkna ut utan att göra en undersökning om saken.

Vi kan nästan dagligen läsa om personer som inte får vara sjukskrivna trots svåra sjukdomar. Tyvärr är det ett genomgående drag bland personer med funktionsnedsättning att vi tyvärr gärna blir sjukare än andra, och att vi ofta är sjuka lite längre än andra och således har svårt att gå till jobbet för även så enkla saker som en liten förkylning.

Det är självklart att dessa delar väger in en stor del till att personer med funktionsnedsättningar inte kan arbeta hur gärna de än vill. För nej, lathet är sällan något som finns bland personer med funktionsnedsättningar.

Så Maria Larsson, fortsätt på det spår du började, men titta lite längre.

Idag tänkte jag inte blogga politik, så ni som vill läsa det får ta något gammalt inlägg. Eller okej, jag tänkte inte blogga ren politik, mitt liv är ju politik så är svårt att låta bli ämnet.

Skolan börjar på tisdag. Mitt sista sommarlov har nu passerat. Fatta, mitt sista riktiga sommarlov har passerat. Känns, tomt. Jag är med taggad än någonsin på det som kommer ske tills skolan är slut för gott. Jag vet att jag ska läsa en hel rad kurser jag verkligen vill läsa. Fuck foto säger jag bara! Så nöjd att jag valde bort det. Jag har valt kurserna Psykologi A, Svenska C, Historia A och något mer som jag inte minns nu, säkert det bästa. Jag tänker inte göra något kreativt frivilligt, för jag är inte det minsta kreativ.

Det bästa med att skola och allt börjar är att vardagen börjar, och min vardag är allt som oftast fullbokad från 06.30 till 22.00. Det är politik, sen lite mer politik och någon gång ibland klämmer man in saker som liksom ingår för att överleva.

Har insett att om 1,5 vecka börjar en ny assistent, jag har inte tid med det. Vilket känns asbra för då märker man liksom inte skiftet där någonstans mitt i. Synd om Jacob som ska sluta, kommer inte ens märka att han är borta. Okej, så illa är det inte men nästan.

Detta skolår kommer nog bara bli asgrymt rakt igenom. Är sjukligt peppad så kommer väl tröttna efter en vecka eller så.

Så till mig själv vill jag bara säga - kör så att det ryker, gärna mycket att alla märker det!

Jag tänkte följa upp inlägget  jag skrev för ca 3 veckor sen,se Rättvis anställning.

Jag har inte fått något svar sent till mig. Jag är besviken. Jag vet att en av de tre jag sände mejlet till har läst det. Att inte ens be om att få återkomma med svar tycker jag är förkastligt. Känns som de tydligen inte vill att personer med en  funktionsnedsättning ska ha en rättvis anställning. Jag hoppas dock att de vill komma med ett svar omedelbart när deras eventuella semestrar etc. är slut. Annars får jag helt enkelt försöka få ett svar igen på annan väg.

Detta är riktigt dåligt dock.

Inatt såg jag dokumentären Könets vetenskap på Kunskapskanalen. Jag har många gånger tänkt på det, men var väldigt intressant att se en mer ingående genomgång och dokumentären fick mig verkligen att tänka på saken. Dokumentären handlade om Genus, Intersexuella och ett tredje kön.

Genus är de könsroller vi i princip uppfostras till, manligt och kvinnligt. Det finns teorier om att man kan uppfostras till det motsatta könet, dvs du kanske biologiskt är en man men uppfostras till kvinna. Intressanta teorier.

Intersexuella finns överallt, det är personer som föds med både manligt och kvinnligt kön. Om jag inte minns helt fel är det ungefär 1 av 250 barn som föds. Detta korrigeras dock nästan alltid i tidig ålder “för att barnet ska kunna växa upp i en säker roll”. Det är ren plastikkirurgi helt enkelt.

Tredje kön är något som finns i delar av världen och som i alla fall Vänsterpartiet vill införa i Sverige. I Indien kallas det Hirjas, det är oftast män som lever som kvinnor, vanligen transsexuella men även intersexuella och endel kvinnor som blir det. I Indien finns det en religiös förklaring till att Hirjas finns. Kort och gott, någon gud ville ha sex med en kvinna innan han dog och då bytte en annan gud kön för en natt. Väldigt kortfattat dock.

Min tanke gick kring varför har vi ens könsroller, det finns ingen anledning. Det bästa vore om var och en kunde välja vad den kände sig som, om det var en super maskulin man, en feminin kvinna eller bara något därimellan. Min första tanke är att avskaffa kön rakt av vore det absolut bästa. Nu har jag dock tänkt lite mer. Så som dagens samhälle ser ut går det inte att avskaffa. Först måste vi ha en samhälle som är jämställt mellan män och kvinnor. Avskaffar man könsroller avskaffar man tyvärr inte ojämlikheten. Jag tror faktiskt dock på införandet av ett tredje kön så länge, där man själv helt enkelt kan välja att lämna den man föds med. När jämlikheten är uppnådd bör dock könsroller omedelbart avskaffas.

I dokumentären pratar med med en flicka på 8-9 år som är född pojke men absolut vill vara tjej. Föräldrarna ha sakta men säkert tillåtit detta och nu lever pojken enligt eget val som flicka. Visst, man kan diskutera aspekterna hurvida hon har valt det själv eller föräldrarna påverkat henne med tanke på hennes ringa ålder. Jag bryr mig ärligt inte om vilket för båda är lika okej. Omgivningen kan bara ge fan i om föräldrarna låter henne bära klänning eller Batman-kalsonger. Det viktigaste tycker jag är att hon får välja, den dag hon säger att hon inte vill ha klänning längre så ska det accepteras lika väl som det ska accepteras att hon vill ha det.

Om jag, trots mitt dolda hat mot barn, en dag får egna barn ska de både få prinsessklänningar och Spindelmannendräkt. Vill de leka med Barbie så varsågod, inte bryr jag mig om vad de har för kön, och inte ska någon annan få göra det heller.

Imorgon kommer jag att delta i Pride-paraden. Att jag åker enda till Stockholm för att hänga med bögar är inte för att jag är homosexuell, nej, min sexuellaläggning är rätt odefinerad eftersom jag anser mig inte kunna välja innan jag testat alternativen. Jag deltar i paraden dels för att det är grymt kul, och mängder med trevligt folk, men även för att jag tror mänskliga rättigheter och människors jämlikhet oavsett.

För nej, Sverige är inte jämlikt någonstans. Vi må kanske ligga  bland de främsta i världen men än har vi en lång väg att gå. För mig kvittar det om du är bög, islamist eller helt jävla CP, du är en människa för mig. Jag anser till och med att Anders Behring Breivik är en människa, kanske inte mänsklig med än människa.

Vi har alla människor fötts till denna värld och har alla rätten att leva här. Därför åker jag till Pride.

Dock finns det brister, även i Pride. Pride har lyckats att göra homosexualitet nästan helt accepterat, de har makten att kräva makthavarna att ändra lagstiftning, att göra den mänsklig. Pride står för öppenhet i år. Det är här det brister. DHR och förbundet Unga Rörelsehindrade har valt att bojkotta Pride Kungsan på grund av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar.

Att den rörelse som är störst bland minoriteterna i samhället väljer att stänga ute andra minoriteter, (Ja, till och med stänga ute många av de egna då det inte alls är ovanligt att någon har funktionsnedsättning och är homo-, bi eller transsexuell) av i princip ren lathet. DHR och Unga Rörelsehindrade erbjöd sig tidigt att vara delaktiga i planering för att göra Pride öppet för alla.

Vi med en funktionsnedsättning ligger tyvärr långt efter HBT-rörelsen, och uppenbart kan vi inte räkna med stöd därifrån. Jag fick förslaget på twitter att blogga om varför vi inte har lyckats lika bra. Det är en bra fråga, och fruktansvärt svårt att sätta fingret på.

Jag kan nog svara på det lite. Väldigt länge och än idag har personer med funktionsnedsättningar sällan gått i vanliga skolor, det är i skolan grunden för framtiden läggs. Sorterar man bort individer redan på detta stadie sorteras de bort för all framtid.

Att en person har en sexuellläggning utanför normen upptäcks inte av omgivningen omedelbart, du kan inte säga om en 7 åring är bög, däremot kan du säga om en 7 åring har en CP-skada, är blind eller inte kan gå. Personen får fysiska och psykiska begränsningar att delta i skolgången på samma villkor just för att skolan inte är anpassad för detta.

Att redan i detta stadie sorteras bort har försvagat möjligheterna för oss med funktionsnedsättning att driva vår kamp att behandlas som jämlika människor. Att vi sedan blir drabbade av en sjukvård som inte kan erbjuda den extra hjälp vi behöver, att hjälpmedel inte får fylla våra behov och att ständigt undra om jag har kvar min rätt att få assistans nästa år gör att vi  inte kan växa oss starka och slå tillbaka. Vi kan inte uppfylla våra mänskliga behov själva, och gör vi uppror kan det tas ifrån oss.

Jag själv anar dock en framtida funktionshinderrörelse som är kampvillig, som har tröttnat på att stängas ute och som kräver rätten att få leva jämlika liv!

Pride har vunnit många steg, men det är dags att även ni ser er om vilka grupper ni kan hjälpa, att ni lär er att vi tillsammans kan göra människor jämlika!

Att intervjua nya assistenter måste vara det roligaste och det tråkigaste man kan göra. Det är kul att se vilka puckon som söker, och sitta och höra folk försöka förstå sig på vad det innebär att vara personlig assistent. Nu ska ni inte tro att man måste veta exakt innan man börjar vad jag har för specifikationer, men man får ett hum om hur de tänker om man ställer frågan. Den tråkiga biten kommer när man inser att någon av de personer som sitter framför dig kommer du bli beroende av för att klara av det vardagliga livet, då är det inte lika kul med att det är mest puckon som söker. Det är riktigt klurigt att hitta den där som faktiskt fungerar just för mig.

Idag har jag haft två intervjuer. Bokade in fyra, två varken svarade eller dök upp. Alltså blev det två som fick äran att utstå min granskning av deras kvalité. Det som förvånar mig allra mest är att båda gjorde bra ifrån sig. På två rätt skiljda sätt dessutom, den ena hade i princip ingen arbetslivserfarenhet, den andra hade jobbat inom flera jätteföretag. Hos mig är det en fördel om du inte tidigare jobbat som personlig assistent, just av det skälet att det är personligt, någon som jobbat tidigare har således lärt sig en annan person är blandar lätt in sina tidigare erfarenheter då.

Förmodligen tänker inte alla andra som mig när de anställer personliga assistenter, hoppas jag. Jag själv är dock stenhård i min bedömning, har jag bestämt mig för att någon inte passar, så passar den inte vare sig den är rymdtekniker eller Obama själv. Okej, just Obama skulle jag nog göra undantag för… Min första assistent hade knappt klarat av gymnasiet med godkända betyg, han klarade dock av att jobba här i 4 år.

Okej, exakt vart jag vill komma med detta inlägg är lite oklart i mitt huvud, jag ville bara förmedla en bild av hur jag tänker med att anställa assistenter, långt ifrån alla får ju vara med i den processen.

Det är nog inte många som håller sin första arbetsintervju när de är 13 år, många år innan de själva är på en intervju. Jag gjorde det dock, och jag har klarat av att leda många fler intervjuer är jag själv varit på. Jag har ju makten, vem som ska få tillträde till mitt liv.