Jag vill ha sommar. Nu är jag trött på kylan, mörkret och allt. Sommaren med värme, sol och ljus. Visst. Idag har det faktiskt varit rätt ljust här, men solen går upp typ halv 10 och ner just nu när jag skriver. Ganska länge dock, men ändå, det är typ första gången på evigheter man ser solen känns det som. Hur kan man leva utan det? Eller det kan man förstås inte. Läste innan jul tror jag det var, att en som tillbringar hela sitt liv här i norden, med långa vintrar lever 10 år kortare enbart på grund av bristen på solljus. Om det är sant vet jag inte, men för mig låter det inte som en omöjlighet. Visst vet jag att man producerar massa vitaminer och sånt när man får solljus på sig, antagligen just detta som gör det hela med.

Jag är trött på att frysa så fort någon öppnar dörren. Trött på att frysa på en gång när jag går ut. Många anser väl att detta kan man lösa genom att klä på sig mer, för visst, jag brukar väl inte vara jättepåklädd. Fast för mig är det otroligt jobbigt med kläder, tjocka kläder. Det är jobbigt att ta på sig, och när man väl har det på sig kan man inte röra sig, och då fryser man ju ändå. Så slutsatsen blir väl att kläder inte hjälper, eller? För mig hjälper det inte. För mig funkar solen som bästa värme källa, inget är ju bättre än en varm juni dag när solen står som högst och det bara är att ligga och slumra, i skuggan av ett träd, som behövs.

Jag har påstått att jag ska söka asyl i Norge, en del vet detta andra inte. Men nu har jag bestämt mig, jag ska inte det! Norge har ju samma j**** klimat som vi har. Jag får helt enkelt ta något bra mycket varmare. Dock har jag inte kommit på vad än, men det kommer!

Det är kallt som jag vet inte vad, men vi är inte långt ifrån den kallast uppmätta temperaturen på jorden. Det är helt sjukt, inatt har det mätts runt -25 grader här. Urgh, jag ska nog seriöst överväga en biljett till Varmtistan eller något land vart som helst där det är varmt!

Men trots denna kyla gick jag tveksamt med min bror på att gå ut en sväng och fota idag. Resultatet är just nu att det gör ont i mina fingrar för att jag typ förfrös dem eller något, hoppas det går över snart. Och några halv dåliga bilder blev det förresten med, som ni faktiskt får se. Bland annat på den nya glaciären, eller man kan tro det i alla fall.

Min bror vågade sig på att bestiga Mount Blacka. Dock glömde han flaggan…

Stackaren fick visst öronen avskurna, annars tror jag denna bilden kunde blivit riktigt bra. Men det är inte lätt att fota med dubbla vantar.

Sen eftersom jag är dålig på att blogga, eller tja, kanske inte dålig snarare värdelös, så får ni även se en riktigt pinsam bild från skolan igår, urgh xD

Dock tycker jag nog färgerna passade rätt bra, särskilt med greenscreen bakom. Det är numera min nya visningsbild på msn, den gamla är snart ett år så dags att byta.

Det var en riktig utmaning att ta sig till skolan idag. Först väntade jag hemma tills de plogat utanför, dvs typ en halvtimme efter att jag skulle åkt egentligen. Inte så farligt det faktiskt, men sen blev det värre. I Kimstad var det typ omöjligt att ta sig framåt. Men jag lyckades ta mig med tåget, och värst blev nog först i stan. Utanför skolan, lyckades vi fjäska för en plogbil som körde före så jag kom faktiskt enda in i skolan. Helt otroligt, dock en halvtimme försent. Vi hade information om tillval, som jag då missade. Men jag får väl försöka ta reda på det mesta ändå.

Nu ska jag se till att skriva lite på tidningstemat.

Sitter hemma idag, och nej jag skolkar inte. Jag orkar inte bara. Det är faktiskt sanning, men bara delvis sanning. Min permo är på lagning, det är inte kul men sånt som behövs ibland.  Förhoppningsvis kan stolen sluta gnissla när man kör i alla fall. Så idag är jag hemma, och ärligt talat känns det ganska skönt, dels sov jag länge, slö som jag är. Sen så känns det inte lockande med snöstorm, så håller mig helst inne. Fast ser visserligen ut som det slutat snöa för tillfället.

Jag tror som tur är att jag inte missat så mycket. Jag var duktig och sa till igår, så fick det vi skulle göra idag, och har gjort det redan. Klockan är bara 11. Vi har ju dessutom bara en lektion idag så är inte så mycket.

I måndags var vi faktiskt ute och fota på lunchen i skolan. Och vad mycket detta blev att handla om skolan nu, det kanske inte var meningen, men skitsamma. Ni ska i alla fall få se några bilder här.

(Lagom deprimerande bild?)

(På fängelse muren)

Skolan ligger egentligen med en väldigt udda omgivning. Vi har utsikt in i fängelset, precis bredvid skolan. En kyrkogård ännu närmare, och så har vi visserligen universitet nästan bredvid. Motala ström flyter, bokstavligen, fram under skolan och Norrköpings mest luftförorenade gata är precis runt hörnet. Visst låter det som en toppenplacering? Själv så älskar jag faktiskt hur skolan ligger, det är väldigt fascinerande miljöer. Dessutom är det ju mitt i industrilandskapet, och för er som inte bor här så är det ett område längs med strömmen med gamla industrilokaler, som idag bara är museum, konserthallar och ja John Bauer.

Nästa inlägg ska definitivt inte handla om skolan, alltså det är bara såååååååå tråkigt.

Har faktiskt kollar på filmen som rubriken nämner (orkar inte ge mig på att stava det igen… och jag vet att jag kan kopiera det men jag är lat), den var bra. Aningen speciell måste jag säga, fast älskar sättet som språket används för att göra det hela mycket mer effektfullt. Och konstigt nog hade de till och med lyckats med textandet utan att det lät knäppt. Men flera händelser i filmen fick mig att fundera på hur seriös man var när denna gjordes. Det är massor utav fula och töntiga effekter. Bland annat i slutet har jag ett bra exempel. Där när biografen exploderar så flyger det ut en snubbe ur fönstret. Vad var poängen med det?? Dessutom var det världens töntigaste ljudeffekt där. Om jag inte minns helt fel så heter den något i stil med Wilhelm scream eller något sånt. Finns med i typ alla stora filmer.

Men slutsatsen med detta långa är att filmen var värd att se! Den får nog 4/5 av mig.

Jag är skadad av skolan, därför jag märker detaljer och analyserar, ni får helt enkelt leva med det.

I skolan har jag och Alex flitigt diskuterat att videoblogga. Det är ju kul att kolla på, eller hur? Nåja ganska kul är det. Jag har länge sagt att jag ska videoblogga. Tänk er mig, alltså ni som vet vem jag är irl (In real life), sitta och prata för mig själv? Eller ja för en kamera för att formulera mig mer korrekt. Tror inte det är jag, det är mer han. Jag kan nog inte göra ett seriöst videoinlägg. Igår klarade jag inte ens av att läsa in min dikt på engelskan, jag skulle spela in den för att göra en slideshow av det. Alex fick följa med, jag klarade helt enkelt inte av att sitta och prata med mig själv. Det känns så otroligt ur båtat korkat. Inte jag. Fast någon gång i mitt liv, som förhoppningsvis blir långt, ska jag videoblogga!

Jag är en mes, det är otroligt mesigt. Jag vågar inte prata med mig själv, men ställa mig inför 1000 personer utan att veta vad jag ska säga, det är som att borsta tänderna. Man gör det varje dag utan att tänka mer på det, typ. Är jag konstig?

Jag har börjat tvivla på hur vida jag är normal. Förut har jag alltid varit säker, jag är det normala. På senare tid har jag dock börjat tvivla mer och mer, vad  är egentligen det normala? En fråga som jag ofta ställer mig, normalt? Oftast är inget normalt, eller så är allt normalt. Hur kunde någon människa någonsin komma på alla dessa ord, ord som ingen egentligen kan definiera vad de betyder? Betyder de ens något för oss? Jo, orden gör ju världen eller något. Om ordet normalt inte skulle finnas så skulle inga fördomar finnas. Det normala bör alltså ligga någonstans hos det som ingen har fördomar om, där borde svaret finnas. Men det finns nog inget som inget har fördomar om, alltså finns inget normalt, det är enbart denna slutsats jag kan finna.

Uppdatering:

Inte ens mitt kära google har svaret. Söker ni på ordet normal på bilder så kommer det enbart upp bilder om könsorgans anatomi.

Alltså, varför kan jag inte bara sluta tänka?! Ibland skulle det vara fantastiskt skönt. Tänk vad lätt livet vore om man inte behövde tänka. Tänk en värld där tänkande var något man inte behövde. Tänk vad fantastiskt det vore. Eller kanske tänk hur katastrofalt det vore. Tänk, tänk vad det ordet innebär. Eller nej, tänk inte det blir bara knäppt. Ingen blir lyckligare för att man tänker, tror snarare man blir mer deprimerad. Kanske därför jag inte berörs av det, jag tänker inte?

Jag sa kanske en halv korkad sak idag i skolan. Jag sa att jag inte förstår hur man kan ha sådana psykiska problem så man tror att det hjälper att skada sig själv. Efteråt är jag helt övertygad om att det kanske inte var det smartaste att säga. Men samtidigt så är det sant, jag förstår inte hur det skulle löna sig att skada sig själv. Men jag kanske inte förstår för jag kanske inte tänker tillräckligt mycket.

Det är en tanke. Med risk för att låta sjuk. Jag kan helt ärligt inte förstå hur man kan tro att skada sig själv hjälper? Visst självmord, då får man liksom ett slut, det kan jag förstå. Men smärta, fysisk smärta det är bara sjukt. Nog för att det är en helt annan sak att känna fysisk smärta jämfört med psykisk. Fast det kan inte ta ut varandra, både och kommer att finnas där hela tiden och då blir det ju bara dubbel smärta? Är det kanske ett sätt för att försöka dölja sin egen smärta för sig själv?

En sak är jag säker på, psykologi intresserar mig. Människans dator, hjärnan. Världens farligaste verktyg.

Vi har då en engelska uppgift där vi ska skriva en dikt. En ganska lång sådan dessutom. Vi började förra veckan och då satt jag hela lektionen utan att skrivit ett ord. Idag tog jag tag i det och skrev mer. Tror till och med att den är klar. Men läs gärna och kom med konstruktiv kritik.

I started to know
someone new
it was you

We meet in a strange way
but our friendship will stay
I hope so anyway

You are so special in my eyes
just like some fireflies
flying when sunshine is going down
even if you live in another town

You are the best chapter in my life book
like when Peter Pan chase captain Hook
totally exciting
and you just nail bite
waiting for next fight

You´re my best friend
and you will be there to the end
but the time we have together
will maybe not stay forever

If not I just have to say
you are the best anyway!

Det skulle alltså handla om någon man tycker om, i detta fall vänskap till någon, som jag faktiskt inte bestämt.

Vi har värsta diskussionerna, i skolan, allt som oftast. Det senaste, eller aktuella ämnet idag var vad som är bäst av fredagar eller lördagar. Så detta ska handla om varför lördagar är bättre än fredagar. Om det är helt uppenbart för er att lördagar är bäst, kan ni sluta läsa här.

Lördagar, då kan man sova. Det är ett starkt argument. Man kan göra vad man vill, man är ledig och dessutom vet man att det finns en dag till innan allvaret börjar igen. Så jag kan inte riktigt förstå varför fredagar är bättre? Liksom man går i skolan, det är typ världens längsta dag och man är helt död på kvällen. Så varför skulle det vara bättre? Inget jag kan se klart i alla fall.

Det var ett helt seriöst argumenterande inlägg om lördagar vs fredagar.

Igår hände en läskig sak. En läskig obeskrivlig känsla.

Jag och Marcus pratade om Tyskland, förra året. Och just en särskild sak, som kanske inte ska nämnas här, eller skitsamma. Vi kallade några tjejer “Top 3″, de var de snyggaste som var med på utbytet, dock inte så snygga egentligen. Men när vi diskuterade det fick jag en bild, inget speciellt med det. Men samtidigt liksom verkligen hörde jag lycklig musik till och allt annat bara försvann, det var läskigt! Är jag galen? Tror det.

Låter som jag är helt besatt, eller tror inte det, bara normal kanske? Vad är normalt? Vad vet jag? Antagligen allt, och inget, det är ju typ samma sak. Vad som är inget, och vad som är allt har jag funderat mig helt galen på. Så hamnar jag på psyket, lova att inte bli förvånade. Det är kanske normalt dock, jag är ju det normala. Normal, för mig.