Alltså, varför kan jag inte bara sluta tänka?! Ibland skulle det vara fantastiskt skönt. Tänk vad lätt livet vore om man inte behövde tänka. Tänk en värld där tänkande var något man inte behövde. Tänk vad fantastiskt det vore. Eller kanske tänk hur katastrofalt det vore. Tänk, tänk vad det ordet innebär. Eller nej, tänk inte det blir bara knäppt. Ingen blir lyckligare för att man tänker, tror snarare man blir mer deprimerad. Kanske därför jag inte berörs av det, jag tänker inte?

Jag sa kanske en halv korkad sak idag i skolan. Jag sa att jag inte förstår hur man kan ha sådana psykiska problem så man tror att det hjälper att skada sig själv. Efteråt är jag helt övertygad om att det kanske inte var det smartaste att säga. Men samtidigt så är det sant, jag förstår inte hur det skulle löna sig att skada sig själv. Men jag kanske inte förstår för jag kanske inte tänker tillräckligt mycket.

Det är en tanke. Med risk för att låta sjuk. Jag kan helt ärligt inte förstå hur man kan tro att skada sig själv hjälper? Visst självmord, då får man liksom ett slut, det kan jag förstå. Men smärta, fysisk smärta det är bara sjukt. Nog för att det är en helt annan sak att känna fysisk smärta jämfört med psykisk. Fast det kan inte ta ut varandra, både och kommer att finnas där hela tiden och då blir det ju bara dubbel smärta? Är det kanske ett sätt för att försöka dölja sin egen smärta för sig själv?

En sak är jag säker på, psykologi intresserar mig. Människans dator, hjärnan. Världens farligaste verktyg.