Jag har varit en stund i skolan idag. Faktiskt ganska skönt att vara där. Första gången på 3 veckor. Lite jobbigt med att behöva förklara 300 ggr vad jag gjort för något. Men får ju fortfarande skylla mig själv. Var bara 2 lektioner för orkade inte mer. Och tror aldrig jag gjort så lite på så “många” lektioner. På engelskan var det muntliga nationellaprov så vi hade ingen lärare i klassrummet och jag orkade inte läsa så satt mest och snacka skit. Och på svenskan hade vi vikarie så jag snacka bara skit då med. Men man måste få vara lite social med. 

Ikväll blir det att kolla på Let’s Dance. Jag har inte följt det så noga men ändå. Måste ju se finalen. 

Imorgon är viktigt. Earth Hour kl 20.30. Alla bör delta.

Imorgon får jag ny säng. Hoppas inte den är dålig. Jag gillar min nuvarande men den är inte riktigt funktionell.

Har nyss duschat snacka om att det är skönt. Väldigt jobbigt med att plasta in hela benet osv men fruktansvärt skönt. Känner mig mycket renare. 

Min sjukgymnast kom hem idag. Egentligen mest för att kolla läget. Men körde lite gymnastik med armarna och vänstra benet. Inte för att jag har fattat vitsen med den träningen riktigt men aja. Kan ju låtsas. Hoppas han inte läser här ;P

Känner att gipset blev lite blött ändå. Aj då. Börjar mögla nu.

Fille sitter och babblar med sig själv på msn om virus. Vi ska prova att göra ett när han kommer. Mohaha. Fast endast för att testa inte för att använda till något dumt.

Jag gjorde matten idag som jag fick av bror min i måndag eller när det nu var. Snackade även med min svenska lärare på telefon. Men jag har tydligen lungt på fronten i svenska. Får hela påsklovet på mig också eftersom jag var i Tyskland. 

Det är pinsamt att förklara för alla att man kört ut för en trapp. Så sjukt klantigt. Jag kan inte sluta gnälla på mig själv över det. För det var ju faktiskt jag som var envis alla andra stod och sa att det aldrig kommer att gå. Eller ja det är ganska självklart att jag aldrig kommer gå. ;P

Nu sitter jag här i permon, i köket. Jag är fett trött på benet nu. Jag vill få sova normalt. I natt så var det massa upp och ner för mig själv. Satt upp mer eller mindre halva natten och sov. Det känns i höfterna efteråt tyvärr. Men ligger jag ner känns det i benet. Så bara att välja. Inget är skönt egentligen men i natt kanske jag kan sova det har kännts ganska bra under dagen. Orkar dock inte sitta i permon så mycket så jag kan vara i skolan (låter som det skulle vara med flit, kanske är det).

Jag får väl offra mig med en bild. Har lagt över alla mina bilder från Tyskland nu. Men orkar inte ens kolla på alla så många är det. Och det är endast från min kamera. Ska sno från Marcus med och så fotade Sofie endel med den andra kameran.

Inatt sov jag nästan inget. Får panik över hur det gör ont/kryper i benet. Man vet inte hur man ska ligga. Så totalt har jag kanske sovit 3½ inatt och 1 timme i morse efter frukosten. Då sittandes rakt upp och ner, det var skönast.

Känns som allt är en evighet. Det går år mellan att det händer något.

Någon som vill byta ben med mig??

Jag får panik på det. Det liksom kryper eller hur man ska beskriva det i benet. Har skit svårt att sova bara för det. Det blir endast några timmar åt gången. Jätte jobbigt. Jag lyckades duscha förut. Det är inte en lätt kamp men gick riktigt bra.

Nu är jag mest uttråkad. Blir så när man inte gör något. Åker bara upp och ner i sängen XD. Som för övrigt börjar bli väldigt sliten den har fastnat flera gånger i upprest läge. Men mamma ska ringa om den imorgon. Eftersom jag nu är mer eller mindre sängliggande.

Jag känner igen allt detta väldigt väl på något sätt. Ligger/sitter mest här i sängen. Kan inte flytta på mig så lätt. Blir en hel del tv tittande. Men om ett par dagar hoppas jag på att jag kan sitta i permon i alla fall. Just nu känns läget kort sammanfattat: Lite hosta, lite ont och lite irriterad över benet.

Jag ska ta mig samman och fixa bilderna. Det är typ 1 000 bilder bara från min kamera. Och jag har inte ens lagt över dem hit. Men jag får ta en dag i taget.

Det blev en aningen längre resa än vad jag hade tänkt. Har som stått här tillbringa de senaste eeh.. 5 dagarna på sjukhus.

I måndags kväll gjorde jag  något *piiip* klantigt. Jag åkte ut för en ramp som är två delad i en trapp. Ni vet säkert vad jag menar. Grejen var att den var smal och det var snor halt. Halva vägen ner så slirar permon till, den snurar ett halvt varv och jag flyger ur. Som tur var så  stod Marcus framför och mer eller mindre fångar mig. Mina ben fastnade i armstöden på stolen och hamnade i lite konstiga vinklar.

Men väldigt fort lyckades de med att få upp mig så jag satt på en vanlig stol i alla fall. Där satt jag och svor i en halvtimme nästan innan vi var överens om att jag aldrig skulle gå att lyfta upp. Så de ringdes efter en ambulans som efter några väldigt plågsamma försök fick upp mig. 

Väl på sjukhuset röntgade de och lite skit. Sen fick vi inte göra mycket de tyckte jag skulle ligga själv där utan några möjligheter att kommunicera. Efter massa tjafs så fick Sofie stanna. Jag fick en gips skena (eller vad det var) under benet.

I två dygn satt jag och sofie instängda utan att veta vad som hände, nästan. Sen fick vi (efter att försäkringsbolaget gått med på det) Ambulanstransport från Bremen till Köpenhamn. I Köpenhamn mötte en svensk sjuksköterska upp oss och flög med oss upp till Arlanda. Där vi återigen blev hämtade med Ambulans och åkte hem till Norrköping. Det var en resa på totalt nästan 12 timmar.

Väl i Norrköping tog Mamma över. Där fick vi vänta en stund på akuten. Och sen röntgas åter igen. Där fick jag drop, hade nästan inte ätit eller druckit något på 2 dagar. Sen hamnade vi på avdelninge som jag änteligen fick lämna idag. Igår röntgades jag återigen i över 1 ½ timme röntgade de. 

Det mest konstiga är att ingen har kunnat se något. Men idag blev jag gipsad för de mistänker att det kan vara en spricka. Ska ha det i 3 veckor.

Mitt bästa råd just nu är “ÅK INTE UT FÖR TRAPPOR!”

Tobias och Sofie kom till Norrköping sent igår kväll, vid 22.30. Trötta men vid gott mod. Tobias hade fått smärtstillande vid Arlanda. Han är nu på Vrinnevisjukhuset här i stan. Vi får se vad de säger om när han kan komma hem.

/Catherina

Har pratat med Tobias. Han har ont men det går så länge som han får vara still. Hemfärden är påbörjad med ambulans till Köpenhamn.

Tobias och Sofie är glada att slippa de tyska sköterskorna som tydligen har varit jobbiga och inte förstått vad Tobias har behövt för hjälp.

Ambulanspersonalen är danskar och lyssnar på Tobias och Sofie så det ska nog gå bra.

/Stina

Nu har jag pratat med danskar ,tyskar, engelsmän och svenskar. Men det lutar åt att Tobias får åka ambulans till Köpenhamn och flyg därifrån till Arlanda fär vidare transport med ambulans till vårt sjukhus. Han borde vara framme  vid 22 i morgonkväll.

/Stina