Det blev en aningen längre resa än vad jag hade tänkt. Har som stått här tillbringa de senaste eeh.. 5 dagarna på sjukhus.

I måndags kväll gjorde jag  något *piiip* klantigt. Jag åkte ut för en ramp som är två delad i en trapp. Ni vet säkert vad jag menar. Grejen var att den var smal och det var snor halt. Halva vägen ner så slirar permon till, den snurar ett halvt varv och jag flyger ur. Som tur var så  stod Marcus framför och mer eller mindre fångar mig. Mina ben fastnade i armstöden på stolen och hamnade i lite konstiga vinklar.

Men väldigt fort lyckades de med att få upp mig så jag satt på en vanlig stol i alla fall. Där satt jag och svor i en halvtimme nästan innan vi var överens om att jag aldrig skulle gå att lyfta upp. Så de ringdes efter en ambulans som efter några väldigt plågsamma försök fick upp mig. 

Väl på sjukhuset röntgade de och lite skit. Sen fick vi inte göra mycket de tyckte jag skulle ligga själv där utan några möjligheter att kommunicera. Efter massa tjafs så fick Sofie stanna. Jag fick en gips skena (eller vad det var) under benet.

I två dygn satt jag och sofie instängda utan att veta vad som hände, nästan. Sen fick vi (efter att försäkringsbolaget gått med på det) Ambulanstransport från Bremen till Köpenhamn. I Köpenhamn mötte en svensk sjuksköterska upp oss och flög med oss upp till Arlanda. Där vi återigen blev hämtade med Ambulans och åkte hem till Norrköping. Det var en resa på totalt nästan 12 timmar.

Väl i Norrköping tog Mamma över. Där fick vi vänta en stund på akuten. Och sen röntgas åter igen. Där fick jag drop, hade nästan inte ätit eller druckit något på 2 dagar. Sen hamnade vi på avdelninge som jag änteligen fick lämna idag. Igår röntgades jag återigen i över 1 ½ timme röntgade de. 

Det mest konstiga är att ingen har kunnat se något. Men idag blev jag gipsad för de mistänker att det kan vara en spricka. Ska ha det i 3 veckor.

Mitt bästa råd just nu är “ÅK INTE UT FÖR TRAPPOR!”