Gårdagen tillbringade jag på en utfrågning av kandidaterna till partiledare för Vänsterpartiet. Det var jättekul och intressant. Dessutom lokalpolitiskt kändistätt, alltid lika trevligt att träffa makthavare. De är faktiskt ganska mänskliga oftast. Fast nu var det utfrågningen i sig jag skulle analysera och inte kändistätheten.

Utfrågningen pågick nästan 3 timmar. Första timmen frågade Anne-Li Lehnberg, journalist från tidningen Flamman, många stora frågor om EU, Libyen och lite inrikesfrågor. Sedan tog NTs ledarskribent Hans Stigsson Michajlov över. NT är en Moderat tidning, för er som inte vet, alltså blev det genast lite mer fart i diskussionen här. Jag lyckades dock inte höra mycket av frågorna som ställdes då han mick inte fungerade så bra. Han gav kandidaterna en hel rad med chanser att riva av applåder med korkade frågor. Under hela tiden nämnde de aldrig det jag väntade på, de nämnde inte en enda gång personer med funktionsnedsättningar eller ens snuddade vid funktionshinderpolitik.

Sist kom frågestunden, som tyvärr blev alldeles för kort då väldigt få hann ställa önskade frågor. Själv lyckades jag få ihop tre, fyra stycken inom funktionshinderpolitik och några för Ung Vänster. Dock fick jag inte ställa dem inför publik.

Frågorna (citerat hur jag skrev ner dem, inte hundra formulerat där):

“Ni pratar full sysselsättning, hur ska ni göra för att inkludera personer med funktionsnedsättningar på arbetsmarknaden , och likväl samhället i stort?”

“Hur ser ni på att personlig assistans för personer med funktionsnedsättningar börjar återgå till en allt med instutionsliknande situation?”

“Hur ska kraven på ett samhälle tillgängligt för alla förverkligas?”

Frågorna ovan ska jag tacka Maria Johansson, ordförande DHR, för att hon dels formulerade och för att hon fick igång min tankeverksamhet. Jag valde dock att ställa en annan fråga till Rossana Dinamarca och Ulla Andersson som jag fick chansen att prata med efteråt.

“Vänsterpartiet säger sig företräda kvinnor, personer med olika etniska bakgrunder och så vidare. Ni har dock inte nämnt gruppen personer mer funktionsnedsättningar idag. Hur tycker ni personer med funktionsnedsättningar ska inkluderas i partiet, på arbetsmarknaden, i skolan och samhället?”

Tyvärr var det inga klockrena svar från någon, och Rossanna lyckades jag till och med rätta i hur skolpolitiken sett ut historiskt för personer med funktionsnedsättningar. Hon har då jobbat med skolfrågor väldigt mycket i riksdagen. Väldigt synd. Jag hoppas dock att de tar med sig vad jag sa om någon av dem blir partiledare. Jonas Sjöstedt och Hans Linde hoppas jag att jag får chansen i framtiden att gå på.

Jag ändrade dock min personliga åsikt igår om vem som bör ta över som partiledare. Har varit såld på Hans Linde, och tror fortfarande han skulle göra det suveränt. Rossanna Dinamarca lyckades dock övertyga mig också, särskilt när hon pratade om feminism och specifikt internfeminism i partiet. Så om någon har makten att rösta på kongressen i vår vet ni vilka ni ska välja.