Jag har reagerat på många rubriker i tidningar av diverse olika slag senaste veckan. Det är artikel efter artikel som berättar hur klyftorna i det svenska samhället ökar. Hur det i år är rekord många barnfamiljer som tvingas välja mellan julmat och hyra. Om utförsäkrade som får söka hjälp hos härbärgen av diverse olika slag för att överleva. Samtidigt läste jag en artikel om att 75% av svenskarna gärna betalar mer skatt om det går till sjukvård, skola och de som behöver det. Min enda tanke är att det är uppenbara följder av den politik som drivs. Jag kunde för fyra år sedan säga att detta är vad som väntar, självklart hoppades jag att svenskarna skulle vara kloka nog att stoppa det i tid, men icke. Det som förvånar mig mest är att jag, för fyra år sedan kunde säga det. För fyra år sedan var jag 13 år.

Att inte människor som har många års erfarenhet och förmodligen är klokare än mig inte kan inse detta är helt otroligt. Hur trångsynt kan man vara när man anser att hundra kronor extra i min plånbok är mer värt än att grannen har råd med maten?

Svenskar ska vara bäst på jämställdhet och solidaritet, när ska vi få se detta på riktigt och inte bara i fina ord på papperet? För mig har det länge varit självklart vad jag tycker om saken. Jag betalar med nöje 100% i skatt om jag har vetskapen att jag  och min medmänniskor får det vi behöver för ett drägligt liv. Tänk om alla kunde tänka så.