Jag är trött, riktigt SMA-trött, som jag kallar det. Det betyder att jag är fruktansvärt trött i kroppen, vissa stunder känns det som jag inte ens orkar sitta upp, och vissa stunder är det som vanligt. Men det brukar alltid vara en period på hösten och en på våren ungefär,  då allt, jag menar allt är jobbigt. Egentligen bara för att jag inte orkar fysiskt. Just nu känns det riktigt segt, egentligen orkar jag nog inte skriva på tangentbordet, men samtidigt måste jag göra något, jag vill inte bara sitta och glo egentligen. Jag vet inte hur jag ska orka spela in film idag, men samtidigt är det så sjukt kul så jag vill. Äkta SMA-trötthet. Den fysiska tröttheten bidrar ju till den psykiska tröttheten, tröttheten som gör att man inte orkar det man egentligen vill. Jag har varit i skolan i ca 45 minuter nu, och jag är typ slut, fast ändå inte. Det är en känsla som inte går att beskriva för någon som inte har upplevt äkta SMA. Just nu tycker jag synd om mig själv pga det, ja, faktiskt så tycker jag lite synd om mig själv, det är när det är såhär man lider, det är då  man får tycka synd om mig.

Även känslan av att bli svagare, att inte orka allt som jag orkade igår är jobbig. Visserligen brukar det bara vara för en stund, högst en vecka, sen blir det ungefär som vanligt igen, men svagare det blir man ibland. Och även det är en känsla som inte går att beskriva för någon som inte upplevt det. Känslan att ena dagen orka massor, dagen efter orkar man knappt lyfta upp armarna, ta på sig vantar, eller skriva på tangentbordet! Det är just vad jag känner är på gång med mig just nu, i skrivande stund, jag har upplevt det förut, och jag vet vad som väntar, svaghet, totalt utmattad för egentligen ingenting.