I onsdags berättade jag att jag hade varit på sjukhuset. Där doktorn snacka om min bentäthet, då tog han upp en eventuell behandling för att minska benskörheten, jag är då ganska benskör. Denne behandling skulle gå ut på att jag en gång i månaden under ett par månader, skulle tillbringa en hel dag på sjukhuset. Detta har fått mig att fundera en hel del.
Ända sen skolan började den 18 augusti (tror jag) så har jag känt mig precis som alla andra, min klass är otrolig. Men när jag fick tanken på denna “behandling” slog det mig att jag är inte som alla andra, visst det har slagit mig förut. Men det blir typ dubbel liv över det hela, i skolan är jag jag, jag är precis som alla andra. Men utanför skolan är jag “sjuk”, eller egentligen inte men den känslan fick jag, de i skolan har inte så stor koll på vad min sjukdom innebär eller någonting, för dem har jag antar jag varit typ som alla andra, okej kanske inte första dagarna i skolan, men sen. Tror inte någon tänker på att jag sitter i rullstol, de kommer bara på ibland att hissen går att utnyttja osv, bara fördelar egentligen. Men utanför skolan är det inte bara fördelar, sjukhusbesök mm. Men just detta besked i onsdags fick mig att fundera över hela grejen. Just det att jag inte känner mig det minsta sjuk, jag har nog aldrig mått bättre.
Just citatet ”Jag har en sjukdom, men jag är inte sjuk” passar in väldigt bra på mig just nu. Det är en titel på en väldigt intressant bok.
Ja asså, jag vet inte vart jag vill komma med inlägget men skrev mest av mig lite.
oktober 3rd, 2009 at 14:59
Varför skulle vi tänka på att du sitter i rullstol när du är precis som alla andra?
Du är precis som alla andra på ett unikt sett.
Jag menar, ganska tråkigt att vara som alla andra, så alla är ju unika, även du. På ett mycket bra sätt.
oktober 3rd, 2009 at 16:19
Hmm… I know the feeling. Men du… jag går också på en sån behandling. En gång om året i en timme! Låter mkt det där…
oktober 3rd, 2009 at 21:06
Du är inte som alla andra, du är sluskigare. :P Skämt åsido.
Nej, men grejen är att jag förstår precis hur du känner, jag känner nämligen precis lika dant själv. Alla de “vita rockarna” kan ju ta sitt pick och pack och hoppa ner för ett stup eller nått, de får en ändå bara att känna sig sjuk och svag. Det är samhället som gör folk handikappade, that’s that!
oktober 4th, 2009 at 9:00
Jag tror inte att någon bryr sig i hela skolan, Alla är mer eller mindre speciella. och du hade tur som fick vara lite extra speciell <3
hahah jag har följt med i hissen :D
oktober 4th, 2009 at 13:55
Fattar exakt hur du menar. Som alla andra, fast ändå inte…
oktober 5th, 2009 at 21:25
Första dagarna funderade jag lite kring varför du satt i rullstol och så vidare och lite senare funderade jag lite hur du fick betyg i idrott (vilket jag även frågade dig om, hoppas du inte tog illa upp av den frågan då).
Men du är precis som alla andra på en unikt sett, precis som Alex skrev och att du sitter i rullstol är inget man tänker på nu efteråt när man har lärt känna dig på riktigt. Du är snarare en smart, snäll och omtänksam klasskamrat.
oktober 26th, 2009 at 20:54
Nej alltså, nu råkar jag också sitta i rullstol, och jag känner exakt så. Jag tänker egentligen aldrig på att jag inte kan gå, och sitter i rullstol. Det glömmer jag ibland bort! Men när det kommer till sjukhus och så får man såna tankar att “hoppsan, jag är visst inte precis som alla andra…”. För det är inte många som behöver göra operationer, vissa behöver det inte alls. De flesta har känsel vid alla tillfällen, även intima, men det kan man ju glömma att jag har. Det är det enda som suger med att ha det jag har, annars är man unik på ett eget sätt. Det är inte många till exempel som vet vad sjukhusavdelningarna gör, vad försäkringskassan går ut på osv. Men man lär sig så mycket annat genom att förlora någonting. I detta fallet förmågan att kunna gå. Alltså okej, det här blev en otroligt konstig kommentar men jag vet hur det är att ha såna tankar!!