Läst alldeles nyss ett inspirerande “vårtal” om en skola i Stockholm. Blev lite sugen på att skriva om Mosstorp. 

“Vår på Mosstorp”

Vårens tecken, buskarna blommar, träden grönskar och allt sånt som hör våren till. Avlägset, eller är det verkligen avlägset, kommer mopederna susande kors och tvärs över skolgården. Röken ligger tät allt oftare utanför skolansområde och inte precis när man i enrén går. Cancern frodas friskt i de nyfikna elevernas lungor. De nu allt vanare sjuorna tar för sig mer. Bråket och brålet trappas upp i korridorerna. Man vet verkligen att det är vår. Just därför Mosstorp är och för alltid kommer vara den plats jag vill vistas allt minst på. Dock kommer saknaden efter den slappa attityden att påminna sig. Återvändningen till skolan någon gång om året lär ske. Om jag inte dör i lungcancer när jag äntligen kan andas frisk stadsluft.

Kortfattat om våren på Mosstorp.