Om fyra månader tar jag studenten. Om fyra månader står jag där med en studentmössa på sned och förmodligen lite lagom hög promille. Då har jag klarat 12 år i skolan, större delen av mitt liv. Liksom de flesta andra. Jag kommer förmodligen vara hur glad som helst, och sådär som man ska vara. Det är slut liksom. Samtidigt kommer jag liksom mina klasskamrater antagligen känna visst vemod inför framtiden, den där framtiden som egentligen börjar så fort dörrarna öppnas och vi tar steget ut. Men en sista gång ska vi ha kul och bara känna frihetskänslan.

Jag har tänkt väldigt mycket på just den dagen. Den som så småningom kommer, vare sig jag vill eller inte. Studentdagen. Jag vill så gärna att den dagen ska vara likadan för mig, som för mina klasskamrater. Samtidigt vet jag att den med största sannolikhet inte kommer vara det. Min magkänsla säger att det kommer vara en sådan där dag då jag kommer påminnas om att jag inte alls är som mina  klasskamrater.

På min skola har de som tagit studenten sprungit ut från en teater/festlokal som ligger nästan precis bredvid skolan. Det är mer plats utanför där så allas familj och vänner får plats. Jag kommer inte in där som det ser ut idag. Det är 5-6 trappsteg in. Tänk att inte få springa ut samma väg som dina klasskamrater på en av de största dagarna i ditt liv. Det ska lösas har jag fått höra. Jag tror det inte förs jag ser det. Tyvärr.

En av mina klasskamrater har fixat studentflak. Jag peppar redan för att åka, skrika och gråta med mina klasskamrater. Det är slut sen. Jag vet inte om jag över huvudtaget har möjligheten att komma upp på flaket. Mina klasskamrater har lovat att se till att jag kommer upp, de lovar att lyfta. Jag tror det inte förs jag ser det. Tyvärr.

Jag önskar att jag enbart kunde se fram emot student, så som jag låtsas göra i skolan när vi pratar om det. Så jag låtsas inför de flesta. Egentligen så är jag livrädd för att allt ska bli fel. Att jag står där och inte kan springa ut tillsammans med mina klasskamrater eller att det är helt omöjligt att få med mig på flaket. Jag känner mig själv tillräckligt väl idag för att veta att det skulle knäcka mig totalt.
Min längtan till studenten blandas inte med vemod över vad jag ska göra sen, utan består enbart av skräcken att bli utelämnad, kvarglömd och annorlunda.