Jag är ett fan av Magnus Betnér. Kom igen, han snackar politik på ett ärligt sätt, kan det bli bättre? I lördags kom ingen mindre än Betnér själv till Norrköping på sin turne Betnér IV. Jag och min bror bestämde oss ganska snabbt för att gå, han åker till Italien i fyra veckor på torsdag så kul att göra något liksom.

Jag vet inte hur ni brukar göra, men jag vill gärna sitta i sällskap med de jag går, särskilt på standup, det blir liksom lite mer känsla när man kan kommentera vad som sägs att sedan asgarva åt det en stund. Så när mamma (ja, de har ju bara telefontid när folk går i skolan) bokade biljetter åt oss så sa hon uttryckligen att vi ville ha platser bredvid varandra. Självklart (typ så) sa de på Ticnet. Min bror fick plats 79 på rad 3, vid samma ingång som rullstolsplatsen där jag höll till.

Nu är det bara den lilla detaljen att plats 79 rad 3 ligger ca 5 trappsteg ner, och rullstolsplatsen är bredvid rad 9. Jag kanske är känslig, men det kändes inte riktigt som det var bredvid varandra.

Till min glädje ägnade Betnér minuterna innan han klev upp på scen att svara mig på Twitter. Inte för att det hjälpte mig avsevärt. Däremot ska jag nu skriva ett mejl till Louis DeGeer. Jag är trött på att den generella synen är att man inte har några vänner bara för att man har någon funktionsnedsättning.

I lördags hade jag den stora äran att bli vald till inget mindre än förbundsordförande för förbundet Unga Rörelsehindrade. Helt ärligt så funderar jag på vad det är jag gett mig in på. Vart ska detta sluta liksom? Jag är smått livrädd. Tror inte jag riktigt greppat det hela ännu. Men det är en utmaning, så ser jag på det, eller försöker jag intala mig att jag ser på det.

Jag sitter i skolan just nu. Höll på att frysa ihjäl på vägen hit så unnade mig en kopp kaffe, eller ja, fick ass att åka ner till Cafeterian och köpa en kaffe. Idag är det tydligen väldigt nära vinter. Fruktansvärt kallt, och gissa? Tåget var självklart försenat med mellan 15 och 20 minuter. Så lyckades komma försent till skolan (vilket visserligen inte är så ovanligt).

På tal om skolan… den har jag egentligen varken mycket lust eller tid till. Just nu känns skolan fruktansvärt seg. Som tur är så går vi ut på praktik nästa vecka. Jag har lyckan att få ha min praktik på Voddler. Något jag tror kan bli grymt! En utmaning med ett asbra ämne, menar vem vill inte ägna dagarna åt att film?

För att återgå till skolan så går det verkligen skitdåligt i några ämnen just nu. Jag har gett upp för stunden och tänker att jag löser det under praktiken, det handlar om distanskurserna. Ett misstag att läsa dem känner jag, men som tur är så är de snart slut. Jag får helt enkelt göra en kraftsamling och slänga ihop allt och lämna in, något sent kanske, men jag lovar mig själv här och  nu att få det gjort i alla fall. Kursen som faktiskt är skolan tror jag går hyfsat, avslutar två stycken denna vecka varav ena får jag förmodligen VG i. Den andra kursen är bara helt störd så är förvånad om någon ens kan få ett betyg i den.

Tror det finns nackdelar med att jag skaffade ett konto på det där onödiga sociala mediet. Har nästa glömt bort att jag har en blogg, öser ur mig allt ännu mer där. Illa av mig alltså.

Fast kan bero lite på att jag inte har tid heller. Det är som vanligt fullt upp med, allt. Försöker dessutom göra lite skolarbete ibland, kanske lite för lite tyvärr. Det är ju så mycket annat som är mycket roligare och som jag faktiskt tror själv är mer lärorikt. Har som vanligt många bollar i luften alltså.

Idag är det söndag. Jag har nog lite skolarbete att göra kvar men istället ska jag iväg och fira min kära vän Anna. Jag och Alex har varit snälla och köpt födelsedagspresent till henne. Hoppas hon blir glad, tror det kommer passa henne väl. I övrigt ska vi gå och äta, vi och några läskiga personer Anna känner. Jag är lite nervös… Måste behärska mig och inte säga ett ord om politik, kommer bara bli osams med en, som inte riktigt tycker som mig, annars. Borde nog klara det.

Just nu är allt som händer “innan praktiken”. Om två veckor kommer jag gå ut på 8 veckor praktik, min kommer nog bli asbra. Ska göra den på Voddler. Nu tänker ni säkert “Jaså, finns de i Norrköping?”, nej de gör de inte. Jag ska ha på distans så att säga. Kommer tillbringa tiden framför datorn till stor del. Har dock börjat inse att jag kommer bli totalt osocial. Min bror åker iväg på praktik i Italien typ samtidigt. Så kommer vara jag och mamma här hemma. Mamma jobbar ju på dagarna och är ungefär lika upptagen som jag med annat. Alltså, kommer jag sitta ensam hemma i 8 veckor. Skönt först, men kommer nog få typ panikångest efter 2 veckor. Tur att jag gör massor utav annat också.

Blir säkert skitbra!

Ja, vet ni vad? Antagligen har de flesta vid det här laget noterat det, men ändå. Jag har blivit med ett konto på Facebook. Ni vet det där så kallade sociala nätverket där ganska många hänger nu för tiden.

Jag har alltid varit anti-Facebook. Jag vill lova er att jag har en stor dos skeptism kvar. Mycket kan bero på att jag fattar typ inget av vad som händer. Mycket beror även på  att jag nu sålt min själ till Facebook-djävulen. Som tur är har jag hyfsat goda grunder till detta drastiska tilltag. Det är så enkelt att  under min praktik, som börjar om några veckor, måste jag ha ett konto. Dessutom har jag insett lite om mig själv. Jag vill bygga en politisk karriär. På många nivåer och med bredd. Då måste man ha en koppling med vanligt folk ibland också (Ironi). För att vara mer seriös så är Facebook onekligen ett hyfsat bra hjälpmedel att bygga sitt eget varumärke med.

Så nu ska här göra karriär, eller något. Jag tycker du gärna får bli vän med mig om du vill. Bli vänner med alla utom typ Breivik och Åkesson. Så är du någon annan än de, var så god!

Ni känner säkert igen känslan.
När du står där vid ett vägskäl och har två val.
Hur du än gör kommer hela din framtid vila på det beslutet.
Båda alternativen har sina fördelar respektive nackdelar.
Du vill det ena.
Du måste det andra.
Vad väljer du?

I torsdag, under pågående budgetförhandlingar på Samhällskunskapen började inget mindre än Ebba Grön - die Mauer, tillika min ringsignal, att ljuda. När jag lyfter luren och svarar är det en röst som presenterar sig att vara från Sveriges television. För en stund önskade jag att jag var finansminister och någon ville ha en intervju hur det gick. Riktigt så bra var det inte, men det var inte dåligt.

Som jag skrev i mitt senaste inlägg har jag sökt till programmet Vem vet mest? som går på SVT. Det var även det lektionsavbrottet handlade om. Jag fick äran att genomgå telefontestet med omkring 15 frågor för att se om jag platsade att delta i programmet. Det gick sådär konstaterade jag. Blev sjukt nervös så tappade helt bort någon ganska lätt fråga. Men, vet ni vad? Jag klarade av tillräckligt många frågor för att nu delta i programmet! Jag kommer att få åka till Göteborg för inspelning av tävlingen, och jag ska äga totalt!

Trodde aldrig det skulle gå, men jag klarade av alla möjliga konstiga frågor och tydligen vet jag tillräckligt, nu ska jag bara bevisa att jag vet mest! Inspelning sker förmodligen i vår om inga avhopp sker på höstens inspelningar. Har redan påbörjat råpluggandet av allt meningslöst man behöver veta, och sett ett antal avsnitt av Vem vet mest? idag.

Har skickat in ansökan till Big Brother 2012. Är jag dum i huvudet? Ja, förmodligen. Fast jag ångrar mig inte än i alla fall. Är ju inte värre än att man kan säga nej om man mot all förmodan skulle få vara med. Vore ju lite coolt om jag får säga det själv,  menar ett program med fler idioter i får man ju leta efter, vem vill inte vara med där då?

Det finns många skäl att jag sökte. Jag vill liksom bevisa att invalider också kan göra korkade saker offentligt. Göra samma korkade saker som vanliga idioter. För det kan vi. Jag är dock 99% säker på att jag kommer sållas bort i första stadiet enbart av det enkla skälet att jag angav att jag sitter i rullstol bland saker de bör veta. Tyvärr svårt att bevisa men förmodligen sanningen. Vi får se.

Dessutom har jag ett mål att vara med i så många program som möjligt, hittills har jag sökt till Halv åtta hos mig, Vem vet mest och nu Big Brother. Någon gång måste någon nappa. Enda begränsningarna på program jag har är att jag aldrig tänker ställa upp i något som enbart handlar om invalider. Vi kan vara med på lika villkor i otroligt många sammanhang, behöver bara bevisas!

Retar upp mig på världens orättvisor ikväll. Allt från Kristdemokraternas åsikter om “kärnfamiljen” till att personer med funktionsnedsättningar segregeras tidigt i skolan och själv aldrig kan säga ifrån. Att på denna enorma irritation läsa idioti som vissa rasist-as häver ur sig får mig att vilja spy på dem och sen spränga världen i luften.

Det är vad jag tänker på en måndagkväll.

Har klurat en bra stund på ett tungt politiskt ämne att blogga om. Har dock inte kommit på något. Blev inte ens inspirerad av Ebba Grön, som alltid brukar funka annars. Istället får det blir lite om livet i största allmänhet tror jag.

I onsdags slutade en av mina assistenter efter två år exakt på dagen. Nu har jag en ny, och det innebär ju en hel del att vänja sig vid. Fast jag har haft tur tror jag, den nye verkar faktiskt kunna fungera rätt bra. Dessutom har han bättre politiska åsikter och råkar av en slump vara vegeterian. Kan det bli bättre förutsättningar liksom? Kommer dock sakna att ha en politisk motståndare som assistent, då har man liksom alltid möjligheten till diskussion och kan utvecklas i debattförmåga. De är bara mina assistenter men träffas man fyrtio timmar i veckan i två år och jag ägnar livet åt politik är det svårt att inte diskutera saker.

Trots att man lär känna varandra väldigt väl under den tiden så har jag inga problem med att byta. Har flera gånger fått frågor som; Kommer du inte sakna honom? och Hur känns det?. Mitt svar är bara nej, han är anställd och får betalt för att vara i min närhet, med syftet att hjälpa mig med mina fysiska hinder. Jag kan faktiskt skilja på person och jobb. Jag må lära känna dem väl och tvärtom, men jag vet och har alltid vetat att en dag går de vidare med sina liv och jag med mitt. Fördelen med att byta assistenter ibland är att man utvecklas som person och hittar nya sidor hos sig själv. Känner man varandra för väl går allt tillslut bara på rutin och då blir det fel om något förändras.
Jag känner mina assistenter väl, men skulle aldrig kalla dem mina vänner.

Nu är förresten skolan igång! Började med vanliga lektioner i torsdags, det har inneburit hela två lektioner! På torsdagar har jag bara projektarbete och i fredags blev förmiddagslektionen inställd, så hade bara religion i drygt 1,5 timme. Religionen tror jag faktiska kan bli sjukt bra. Det började över förväntan med en väldigt objektiv analys av vad religion och tro innebär, dessutom vad det innebär för just mig själv. Jag skrev en flummig analys om vad jag tror på. För ja, något tror man alltid på. Jag tror på människornas samverkan för att på något sätt utveckla världen, universum  och allt annat. Det är vi som skapar vår framtid och existens.

Imorgon har jag ingen aning om vad jag har för lektioner, minns inte. Fick dock ett sms från min mentor att jag har Organisation och ledarskap på distans med start imorgon, fett taggad! Hoppas det inte är för flummigt eller inriktat på företagsledande.